Tre recensioner och en begravning.

 
Förra veckan frågade Hanna mig om jag ville följa med och kolla på ett band som heter Moon Taxi, jag hade aldrig hört talas om dem innan men tackade ja av tre anledningar. Anledning ett, Hanna - såklart. För det andra hade hon blivit erbjuden biljetterna gratis och gratis är mitt favoritpris på tvivelaktig kultur, tvivelaktig i den meningen att jag inte har någon koll på vad jag gett mig in på. Och sist av allt har jag ju som filosofi att i stort sett alltid tacka ja till saker jag inte gjort förut för att inte mentalt stelna ihop till en liten foliehatt och plötsligt börja rösta på Sverigedemokraterna. Det vill säga; jag är villig att pröva allt minst en gång. 
 
Nåväl, musiken kan väl bäst klassas som poppig indierock med lite countryinflusenser, jag tyckte att det lät som en blandning mellan Kings of Leon, the Zutons och Edward Sharp and the Magnetic Zeros och jag vill påstå att det lät helt okej för sin genre. Trots att det var deras sista på Europadelen av turnén (eller kanske precis därför), det var halvtomt i lokalen (Kägelbanan) och trots att publiken inte riktigt verkade känna till dem hade de bra energi och kändes uppriktigt glada över att få spela. Deras framträdande var genuint och när publiken helt misslyckades att sjunga med i den förväntade allsången klarade vi oss från skamsköljning eftersom sångaren tog det med en axelryckning och ett skratt. Rent intellektuellt inser jag att om jag hade hört det här bandet någon gång mellan det att jag var sjutton och tjugotre hade jag antagligen älskat dem men känslomässigt hände det tyvärr absolut inget i mig.
 
Det här fick mig att tänka på ett par andra konsertupplevelser jag varit med om under hösten där jag sett band som tvärtemot betytt ganska mycket för mig genom åren, nämligen Sigur Rós och MEW, och lämnats lika likgiltig. Deras respektive spelningar var på Annexet och i Philadelphiakyrkan och jag gick in med ganska höga förväntningar som tyvärr grusades rätt rejält. Gällande Sigur Rós skulle jag säga att det framförallt berodde på upplägget, Annexet är inte en bra lokal för deras extremt såsiga show och jag tror att om jag hade kunnat sitta ner på typ Göta Lejon eller Cirkus och stirra på deras visuals hade det nog varit en rätt trevlig kväll ändå. Det som verkligen tog knäcken på mig var att de av VÄLDIGT oklara anledningar tog en halvtimmes paus mitt i spelningen... under den halvtimmen hann all den entusiasm jag ändå lyckats uppbåda av rent nostaligiska skäl rinna ur mig lika snabbt som en öl och jag lämnade innan det ens var slut. 
 
Veckan efter var det dags för MEW och den spelningen lämnade mig otroligt förvånad framförallt eftersom det kändes som att den var på låtsas. Med det menar jag såhär och det är nu det blir lite flummigt; alla genrer har sina särskilda koder som dess utövare och lyssnare känner väl till och verkar under. En gång i tiden var jag alltså i allra högsta grad aktiv i skapandet och reproducerandet av strukturen som indierocken verkade under. Kläder, rörelser, språk, dansstil och tillochmed vilken typ av killar jag gillade. Allt det var ju min identitet och kändes helt naturligt för mig där och då, i den kontexten, men skulle kännas superfrämmande idag. 
 
Jag klär mig inte på samma sätt, pratar inte på samma sätt, dansar inte på samma sätt. Jag är en annan, jag konstruerar mig själv annorlunda nu men bandet var detsamma som när jag såg dem för första gången när jag var sexton och det kändes helt apart. Det var som att de hade frusit fast i tiden och som att de inte gjorde en faktisk spelning utan som att de lajvade en spelning. Det låter märkligt men det är det bästa sättet jag kan förklara det på. Jag antar att jag kände så för att jag vet att om jag idag skulle iklä mig den identiteten skulle den inte kännas som en verklig del av mig utan som ett skådespel.
 
Allt det här har fått mig att fundera över vad det är som gör att jag känner en sån distans till vissa saker som innan låg mig så nära och jag tror att jag kommit fram till att det handlar om utveckling, om att jag känner att det inte finns något mer att hämta. Att jag redan känt alla känslor (#allthefeels) jag möjligtvis kan känna i relation till en viss typ av musik. Indiepopen och indierocken är så tätt länkad till mina tonår och tidiga vuxenliv och det var så dramatiskt, som för alla tonåringar, att jag tror att jag maxat känslokvoten helt, jag är klar med det där. Och även om jag fortfarande kan höra musiken med viss uppskattning så väcker den inget i mig, jag känner inte den. Och då tycker jag inte att det finns någon som helst anledning att fortsätta lyssna. Inte just nu i alla fall.
 
Så med det sagt. Tack för allt alla män med gitarrer jag så länge älskade, ni är döda för mig nu. 
MEW - Moon taxi - Sigur Rós

Störst av allt är kärleken.

Störst av allt är kärleken, säger min telefon rakt ut i tystnaden. Klockan är två på natten en torsdag, vi är en liten men märklig skara personer i min lägenhet och för en minut sen råkade jag välta en överlastad blompiedestal rakt ner i golvet. Det är jord, blommor och krukskärvor överallt. Vi är till brädden fulla med skratt och det rinner ut i tystnaden, som när man välter ett pyttelitet vinglas med knappt nåt kvar och undrar var den gigantiska fläcken plötsligt kom från. Kärleken? Du är full Siri, gå hem. 

Tänk om jag dör ensam? 

Innan jag gjorde ragnarök med mitt vardagsrum satt vi och pratade om relationer, om slutet på relationer och om att vara singel. För det är vi, alla vi som sitter där. Alla jag känner som inte är ihop har det senaste året ställt den frågan vid något tillfälle. Hälften på skämt hälften på allvar. Men frågan som uttalas är inte den som faktiskt ställs. Det alla egentligen menar är, ”tänk om jag aldrig hittar en person som är min, som ser mig, som älskar mig, som gör mig oensam?”. Som om ett förhållande skulle vara ett vaccin mot ensamhet? 

Problemet, som jag ser det, är att vi indoktrineras att tro just det. Vi utgår från att om vi bara hittar en person som vill ha oss och lägger tillräckligt mycket arbete på denna parrelation så kan den mätta all vår hunger, släcka all vår törst, trösta all vår sorg, möta all vår längtan, vara allt vårt kul, från nu till evigheten. Amen. Om kärleksrelationen är en brännbollsmatch, där du är den som ska slå ut, ska den andra personen på något vis vara alla andra spelare och vice versa. Det här är en helt orimlig tanke. 

Men systemet är riggat på detta vis och när vi inte lyckas med det omöjliga straffar det ut båda spelare. Felet landar på individen, inte på strukturen. Vi jobbar inte hårt nog, om vi bara försöker lite till, om vi anstränger oss hårdare kommer vi att må bra och leva lyckliga i alla våra dagar. Men det är ogörligt och vi misslyckas oundvikligen och lägger skulden på oss själva. Om allt i ens kultur säger att något är möjligt kan ett nederlag endast betyda en sak; din ansträngning var inte god nog. Du är inte duktig nog. I ett samhälle där arbete premieras så högt som i vårt är det skamligt att misslyckas med sitt jobb, så även med det känslomässiga arbetet, vilket gör att vi dessutom inte riktigt vill prata om det med andra. I praktiken innebär det att man kan vara så oändligt mycket mer ensam i en relation än när man är singel. När man är själv. För själv och ensam är inte samma sak, det är viktigt att komma ihåg.

Det senaste året har jag vid upprepade tillfällen, mot min vilja, sett en dokumentärfilm som heter Swedish Theory of Love som driver tesen att Sverige må vara ett av världens mest jämställda och framgångsrika samhällen men att det sker på bekostnad av att svenskarna är världens ensammaste folk, med flest ensamhushåll i världen, där den andliga nöden är ett gapande hål som hotar att sluka oss, där vi drar oss undan från alla, inklusive våra egna familjer och där vi slutligen dör ensamma i våra lägenheter utan att någon märker det. 

Problemen med den här dokumentären är egentligen fler än jag orkar räkna upp och de största är ju att den både är rasistisk och helt saknar kvinnoperspektiv. Dessutom tycker jag att premissen (att vi kapar våra nära kontakter eftersom samhällets stödfunktioner gör det möjligt för nästan vem som helst att klara sig själv och att vi outsourcat omhändertagandet till staten) är helt fel, men den lyfter ändå en tanke som är värd att tänka på. 

Om föresatsen stämmer, att vi verkligen känner oss ensamma; vilket jag tänker att den ändå gör, så menar jag att det inte har att göra med att allt är ordnat så att vi klarar oss själva utan att det handlar om att vi lägger för mycket fokus på bara en (1) relation. Och att även om vi har en massa fina vänskapsrelationer bedömer vi att vi inte är helt kompletta förrän vi hittat denna specialrelation. 

Jag tror aldrig att man kan känna sig oensam, eller att det går att ha en vettig kärleksrelation för den delen, innan man inser att den bara är en av många och att den måste likställas med de andra. Tänk att varje människa är en egen värld, knökfull med olika personligheter, kunskaper, intressen, sorger och erfarenheter. Vissa egenskaper delar vi med andra och där i skärningspunkten möts vi. Det är lätt att se att om en enda relation får ta oproportionerligt stor plats i vårt liv är det en väldigt liten del av oss som överlappar med andra, där vi kan bli sedda. Det medför att resten av oss förblir omött, osett. När man däremot inte är i ett förhållande fördelas ens tid automatiskt på ett mer demokratiskt sätt mellan ens nära relationer. Det innebär att träffytorna med andra är fler och oftare. Chansen att man blir sedd/förstådd/omhändertagen och känner samhörighet ökar markant. Så man kanske är själv men man är inte ensam. 

Tänk inte att våra liv är som pussel där vi måste hitta en sista bit, våra liv är som godispåsar där en bit till bara är en till bit. Den är inte avgörande för allt är godis ändå (förlåt för ostig metafor). Ser man det på det sättet kommer man inte att känna sig ensam vare sig man är tillsammans med någon eller inte. 

Det är egentligen en win/win. Har man en kärleksrelation släpper pressen från den vilket gör livet enklare för alla. Med rimliga förväntningar kan också fina resultat uppnås. Är man inte i en  kärleksrelation behöver inte det värderas negativt för att man vet att ens behov blir mötta av ens andra nära relationer. Så ja, Siri kanske har rätt. Störst av allt är kärleken. Vi kanske bara måste omdefiniera bilden av vad vi förväntar oss att kärlek ska vara. 

Det är svårt med självbilden i mörkret.

 
För att vara luft är jag förvånansvärt förtjust i vatten.
När jag är stressad brukar jag tänka på syrebubblorna
som kryper i en hinderbana längs hårbottnen
medan jag glider ner under ytan.
 
Eftersom jag är luft kan jag hålla andan hur länge som helst
och jag flyter helt stilla
så att alla bubblor hinner sätta sig i säkerhet
innan jag dyker djupare ner.
 
Mina tankar är luft.
Om jag inte visualiserar hur jag håller fast
försvinner de över läpparna
innan jag hunnit säga dem.
 
Ibland är det som att någon tänder en ficklampa i en millisekund
och jag kan se mina meningar skrivna på sandbotten
och då måste jag skrika ut dem innan de stiger till ytan och bryts av.
Jag avbryter era dova och dämpade röster
för annars får jag inget sagt. 
 
Vad är det jag vill berätta?
Det är en fråga.
Frågan lyder; är alla överens om, och helt säkra på, att jag fortfarande finns?
Det är nämligen ganska svårt med självbilden här nere i mörkret. 
#thingsilostandleftinthewoods