7AM DROP.

 
Det borde finnas ett ord för när man står på dansgolvet och väntar på basen - och den uteblir. Musiken byggs sakta upp och precis när man tror att drop:et ska komma, kommer det ett break eller cut och sen börjar det om från början. Det är en kombination av frustration och förtjusning, för man vet att det antagligen kommer att bli ännu fetare när det väl händer. Men ändå, den känslan. Kan det finnas ett ord?
 
Det här ligger jag och tänker på när jag stirrar in i det kompakta mörkret ute på Björhövda. På vägen ut har vi bromsat för igelkottar, älgar, katter och hästar och pratat med dem, varenda en och kallat dem alla för grisen. Vi gör planer, för helgen och livet och ibland känns det så fint allting att jag måste börja gråta i förväg. Liksom ta ut lyckan i förskott. Men det är lika bra, då är man i alla fall glad en gång. 
 
Efter tjugo minuter av att stirra in i svärtan händer flera saker samtidigt. För det första inser jag att det faktiskt inte är dimmigt, det är mina ögon som inte är vana vid att fokusera på långt avstånd i allmänhet och evigheten i synnerhet. Det krävs en ansträngning för att skärpa bilden och nu bestämmer jag mig för att låta bli. Om jag bara slappnar av bildas det mönster över hela natten. För det andra har stjärnorna som lyste med sin frånvaro (pun intended) trätt fram ur dunklet och lyst upp hela Vintergatan. "Ditåt kan man åka i all evighet och dö innan man kommit fram" säger Bex där vi ligger på rygg på bryggan och vi börjar skratta och kan inte sluta. Det är kul för att det är lika delar sant och absurt. Precis då hörs ett illtjut från Sanna och rakt ovanför oss flyger en liten meteor in i vår atmosfär och brinner upp framför våra ögon. Sen en till och ytteligare en. 
 
Utan att jag ens lagt märke till det har Otto också kommit till ro och vaktar stilla alla fiskar som tittar upp över ytan, också för att kolla på stjärnor utgår jag från. Han är knäpptyst och knäppstilla och det är som att han förstår att det är viktigt. När vi kollar på klockan efter vad vi tror är tio minuter har det gått nästan en timme. Vi är kalla men omstartade. Tankarna har äntligen lugnat sig och alla ljud har blivit perifera. Vi börjar om. Värmer upp oss sakta i bastun, sover drömlösa sömner och när vi vaknar på morgonen kommer äntligen drop:et. Vi slänger oss i det salta vattnet och låter hjärtats bas dunka högt. Förlösning. Vi kommer att orka ännu en måndag. Det borde finnas ett ord för den känslan också. 
7AM DROP - Andy Cato - Björhövda - Perseiderna

Oss får ingen måndag fatt i.

 
Jag gungar dävet fram och tillbaka. Min kropps pendlande är inte mitt, det är något annat och vid mina fötter ligger Otto och vaggar i samma främmande takt. Det är tunnelbanetyst och endast vagnen jämrar sig högt, passagerarnas litania har fastnat på insidan, bakom oseende ögon och tigande, orörliga, munnar. Den som vet vad som är värt att höra kanske lyssnar till smällarna och dånen från vattendropparna som sakta kanar ner för varje hårstrå i Ottos päls. Det bildas en pöl under oss, den får vittna om att vi ännu inte har resignerat.
 
En halvtimme tidigare färdades vi i samma riktning men fick svårt att andas och var tvungna att vända och slänga oss i Mälaren. En närmare granskning skulle visa att jag fortfarande har glitter i hårbotten men att jag numera saknar underkläder för att jag råkade glömma dem vid badplatsen. Att mina kläder, av fukt, är klistrade mot kroppen och att vattnet under mitt säte vibrerar lätt av funken som min puls slår ut med en allt ökande intensitet.
 
Snart finns bara körer i hela mig och de kräver att få tillbaka kontrollen över mina rörelser. Jag ger efter och börjar följa rytmen inuti istället för den som är utanpå. Musiken gör kaos med ångesten som kliar i min bröstkorg och lagom till att vi kommer fram till Östermalmstorg har den lättat. Den är ånga som dunstar. Som samlas i moln och blir till regn. Som regnar ner i sjöar som jag kan flyta i helt tyngdlöst eller tävla i med Otto.
 
Och försöka går ju. Men oss kommer ingen måndag ikapp.
Ångest

Konstitution.

 
Jag befinner mig för tillfället i min fysiska värld, låter tankarna vara där min kropp också är. Vilar. Min fördom är att de flesta människor är tvärtom. De vaknar. De går till sina jobb. Utför sina uppgifter och sysslor. Går hem. Tittar på tv. Går och lägger sig. Hela dagen har deras skrov och deras själ befunnit sig på samma ställe. När semestern kommer finns det kanske äntligen tid för reflektion. För att fastna i sina tankar en stund. Men jag har ingen tv och väldigt ofta har jag inte en aning om hur jag tagit mig från punkt a till punkt b, eller vad jag ätit till frukost eller vad jag gjort under veckan. Men jag minns allt jag funderat på. Och just nu behöver jag en paus från det. Jag behöver vara närvarande i det jag gör för att det inte ska kännas som att mina hjärnceller håller på att drunkna. Så jag springer. Badar. Dansar. Bär och lyfter. Diskar. Borrar. Klättrar. Dricker. Jag är i min människa och tänker så lite som det går. 
 
Det är märkligt hur saker gör som de vill. Hela anledningen till att jag är ledig är för att jag tänkte skriva, vilket är ungefär motsatsen till det jag för tillfället sysslar med. Men det är omöjligt. Orden som regnade ur mig i våras har fastnat i ett nät och jag har helt enkelt funnit mig i att det är så och passar på att njuta av att det överhuvudtaget finns en kropp som också verkar kunna skänka mig glädje. Orden kommer ta sig loss så småningom och då kommer jag att vara redo med håven.
 
Sommarlov - Tankelov