Idag var vi på Naturhistoriska och Cosmonova och tittade på orangutanger och elefanter. Dog söthetsdöden. Jag tror att det kanske blir vår i år också, trots att vädret stretar emot. Det känns i hela kroppen...

När man är så torr om benen att epileringen blir en njutning för att det river så skönt; då är det officiellt vinter.

Äntligen klar med sisyfosarbetet och min ständige nemesis, även kallad examensuppsatsen. Därmed är det också slut med detta dubbelliv som inneburit både jobb och skola. Nu väntar bara korrekturläsning, opponering och ett värdigt liv!

Kanske blir det ett blogginlägg snart.

Den här hösten har inte bjudit på så särskilt många tillfällen då det varit befogat att släpa med kameran ut, men i september var mina föräldrar här och under en promenad passade jag på att knäppa lite bilder. Tidsbristen gjorde att jag aldrig hann lägga upp några och det är egentligen synd för de är för fina för att bara ruttna i mitt bildarkiv, så därför kommer i alla fall en favorit här. Min fina pappa och mitt fina Stockholm.

Har snart varit ledig i tre dagar och det känns så underbart så jag knappt kan prata om det. Är ändå fullt sysselsatt hela dagarna med hemliga projekt och skrivande. Jag trivs så himla bra när det är såhär, borde verkligen frilansa som journalist egentligen, mitt ultimata drömyrke. Min lärare sa en gång till mig att jag var en grym stilist, att mitt skrivande hade en personlig stil och att jag borde jobba med att skriva. Undra om jag kan få honom att ringa runt till alla och säga det? Undra om jag kan få honom att övertyga mig, först och främst, att de där orden stämmer. Orka ha så himla dåligt självförtroende så fort det gäller sånt som jag älskar.

Tänk om jag kanske ska försöka satsa år 2012? Släppa sargen lite och våga ge mig ut på den hala, hala isen som lika gärna kan få mig att falla platt och bli till ett åtlöje. Men jag vet ju innerst inne att jag är bra på att åka skridskor, jag måste bara visa det för andra också. Ingen skickar ju en till EM om man aldrig visar vad man går för. Dessutom ingår det väl att man trillar ibland, det är ju halva nöjet, om inte för mig så åtminstone för andra och det kan jag väl bjuda på? Eller?

Minns knappt vad jag började skriva om men ni fattar.

När Phille och jag åt brunch dagen efter min födelsedag så beställde jag in en Bloody Mary, och det var ju trevligt och allt om man kunde bortse från att de hällt en hel tabascoflaska i mitt glas. Men, dumsnål och icke bråksugen som jag var så tvingade jag mig själv att dricka upp eländet, till Philips stora förtjusning, med motiveringen att det bygger karaktär. Det byggde bara upp en andedräkt från Hin håles gömmor, till Philips förtvivlan. Hehe.

Jag fattar inte varför, men varje gång min iPhone laddar en app i mer än en sekund så manifesterar det sig i någon slags fysisk panikångest där jag nästan får svårt att andas. Detta ackompanjeras med ett oförklarligt ursinne som sen blåser över så fort sidan laddat klart. Vad är det för fel på mig? På riktigt? Äkta psykfall.

Det var väldigt länge sedan jag gjorde ett inlägg på den här bloggen och ännu längre sedan det inlägget faktiskt handlade om något viktigt. Kanske har mina texter här aldrig någonsin handlat om något viktigt för att jag helt enkelt inte orkat göra mig sårbar på det sättet. Men det finns en första gång för allt, och vilken dag är då bättre att börja på än sin födelsedag, jag är ju en stor flicka nu. Så här kommer det.

Jag är så besviken. På kvinnor. Men eftersom jag, genom att säga så, blir en del av problemet måste jag ändra till att säga att jag är besviken på folk. En del av den här besvikelsen grundar sig i att vi helt enkelt inte kan låta varandra vara, och vem är då jag att som ytterligare en person lägga mig i? Det är ju just det jag hatar. Men, ibland kokar det och då måste man lätta på trycket. Just nu kokar det av två anledningar som i grund och botten är en och samma sak. Jag tänker främst på bloggkonflikterna som innefattar Quetzala vs. Löwengrip och Ebba von Sydow vs. “De andra mammorna”, eller snarare på konflikterna mellan dessa kvinnors olika anhängare.

 

Nu kommer jag att leka hobbypsykolog men jag tror att dessa motsättningar, sorgligt nog, handlar om en endaste liten detalj. Om vår ständiga rädsla för det vi inte känner till och för att inte duga. Om folk inte är som vi är, om vi inte kan känna igen oss i deras val, deras liv och deras mål så blir vi rädda och upprörda och då tar vi det som en personlig förolämpning. Omedvetet skapar vi oss ett slags inre kvitto på att vi faktiskt är så dåliga som vi hela tiden misstänkt att vi är, och att alla andra också tycker det. Vi fylls av skamkänslor inför våran egen otillräcklighet och skam är verkligen den svåraste känslan att bära, för den riktar sig enbart inåt. Därför omvandlas gärna skam till ilska, som kan slungas utåt i syfte att skada andra på samma sätt som vi känner oss skadade, och då brakar helvetet lös.

 

Det är då vi lämnar det viktiga i diskussionerna och börjar kasta skit och sårande ord runt oss, för att alla andra ska känna sig lika nedtryckta som vi själva gör. Det är då somliga väljer att kalla Quetzala för en “pillerknarkande mediehora” och Blondinbella för en "frontdocka" för sin pappas företag. Det är då folk anklagar Ebba för att försumma sitt barn för att hon knyter en rosett runt en barnmatsburk och det är då folk ser ner på de mammor som inte orkar laga hemgjord barnmat. I grova drag.

 

Det största problemet med dessa sorgliga icke-diskussioner som rasar i kommentarsfälten, och som mest är försök till självhävdelse, är att de kallas för debatter.  Dessa "debatter" får ett eget liv, ut från kommentarsfälten, in i bloggarna, ut på twitter och sen in i tidningarna.  Då är slaget förlorat för alla. Är det på den här nivån som vi vill debattera? Är det den här bilden vi vill presentera av oss själva? Vi spelar rakt in i handen på det förtryck som vi försöker göra oss fria från. Det är då vi lever upp till de myter som finns omkring kvinnor. Det är då folk skakar på huvudet och blir bekräftade i sina fördomar om att kvinnor inte kan hålla sams, att kvinnor inte kan hantera fakta och känslor, och genom att hela tiden stärka den myten så stärker vi samtidigt alla andra myter. Det är så sorgligt, för vi kan visst hålla sams, vi kan vara solidariska, vi kan göra allt! Men solidaritet är inte att alla ska tycka lika, solidaritet är att stötta varandra våra olikheter till trots. Vi glömmer bort det hela tiden.

 

Missförstå mig inte. Jag tycker absolut att man ska, och måste, diskutera dessa ämnen och tusen till, men det vore bra om man faktiskt valde att diskutera det som är viktigt istället för att ägna sig åt emotionell pajkastning. Vi måste lära oss att sluta trycka ner de som inte tycker som vi, för att hävda oss. Är det ingen som fattar att genom att trycka ner dessa kvinnor så trycker vi ner oss själva med dem? När vi viftar bort Blondinbella som en ung och dum tjej som går sin pappas ärenden säger vi samma sak om alla andra unga och framgångsrika kvinnor. Hör vi inte hur det låter? Det låter ju som att vi tycker att det är befängt att en ung kvinna kan åstadkomma något. Och när vi kritiserar Quetzala för sina ärliga inlägg och för sin ångest och för att hon inte rycker upp sig, då kritiserar vi alla kvinnor som någonsin har känt så. Vi nedvärderar våra känslor och rätten till dem. Då har vi återigen spottat på varenda kvinna i hela världen, för det finns inte en enda kvinna som aldrig har tvivlat på sig själv. Antagligen inte en endaste man heller för den delen.

 

Låt mig vara så låter jag dig vara säger jag. Att argumentera för sin åsikt är bra och nödvändigt i ett demokratiskt samhälle men så fort vi försöker trycka ner vår åsikt i halsen på någon, så fort vi inte accepterar varandras olikheter så tar vi ett steg bort från demokratin. Måste alla tycka som vi själva gör? Varför är det så himla viktigt att vi får våra egna handlingar validerade av andra? Var kommer den där lilla rösten i huvudet ifrån, den som gör att vi inte kan lita på våra egna känslor? Den som säger att om andra tycker annorlunda så är det personlig kritik av MIG? Bland annat så föds den här rösten ur diskussioner som denna. Det spelar ingen roll om Blodinbella uppmuntrar folk till större självförtroende medan Quetzala bara vill berätta om sin ångest. Båda är lika rätt för båda är deras egna känslor. Och man kan inte känna fel i sådana här fall. Och hela debatten om att folk hellre vill att deras barn ska bli än som den ena än som den andra, den hör verkligen inte hit.

 

Det viktigaste är att vi slutar gå förtryckets ärenden. Jag tror att det vi alla behöver är självkänsla, och glöm inte att självkänsla och självförtroende är två olika saker. Självkänsla är att känna sig själv och vara trygg med de val man gör och den man är som person. Oavsett vilken sorts person man är. Vi måste lära oss lita på vår inre röst även om andras "yttre" röster har annorlunda åsikter. Borde inte det första steget vara att lära ut barn att göra just det? Att lyssna inåt och göra det som känns rätt, för dem? Jag tror att självkänsla föder tolerans. Vet vi vem vi är och känner oss trygga i det så känns det inte som ett lika stort hot när andra tycker annorlunda. Då behöver vi inte kasta skit och sprida hat omkring oss. Då kanske vi kan tala om de här ämnena ur andra vinklar. Och då tror jag att vi, på alla plan,  har tagit ett steg mot ett mer jämlikt samhälle.

 

Det här fotot togs back in the days då Philip och jag fortfarande hade ett liv där det fanns tid för promenader. Nu finns det inte ens tid för att sova. Men vi kan ju alltid minnas den gamla goda tiden.

Det är svårt att driva en livsstilsblogg när man inte har ett liv. Ville bara säga det. Jag hoppas på att kunna skaffa mig ett snart. Ungefär samtidigt som True Talent börjar visas på teve.

Fint ord.Kitteh.Älskar färgen.

Alltså. Photobooth är en enda lång räcka av plagg jag inte längre hittar eller äger. Jag tror att det är jinxat, har det en gång fotograferats där så försvinner det in i "the space time continuum" tillsammans med alla udda sockar som en gång har haft en kompis. Här kommer ett litet urval.

Ibland gör lyckas IKEA med konststycket att få väldigt billiga massproducerade saker att se lyxiga ut. Då måste man slå till.