Popaganda i bilder

Som vanligt har jag aldrig sinnesnärvaro nog att fota under konserter eftersom jag står och hoppar som en idiot non-stop. Men jag ger er lite andra fina bilder från andra dagen. Glömde kameran hemma första dan.


De gula armbanden var till för de över 18. Eftersom de började dela ut armband redan dagen innan blev det något krångel och de hade råkat dela ut blåa band till alla oavsett ålder. Jag visste inte detta vilket ledde till en ganska rolig scen där jag försökte insistera på att jag ville ha ett blått band för att min kompis Ilker hade ett blått och han hade minsann skägg så ingen kunde missta honom för att vara under 18. Det tog en liten stund för funktionären att övertyga mig om att gult inte bara är fult utan också helt rätt.


Mission nummer ett, dag två. Hitta Gustav och Love. Efter ett kort samtal och en klättring längst upp på läktarna finner vi grabbarna utanför området, sittandes i ett buskage, rökandes vattenpipa. Mysigt.


Stora scen. Laakso spelar.


Mot ölen.


Bonde do Role fick både mig och Malin att hoppa upp och ner. Så till den milda grad att Malin till och med pajade sin vrist.


Malin får ett skrattanfall när Love råkar stänga av kameran istället för att ta en bild. Hon kan sen inte sluta skratta. Om det enbart beror på Love eller på samtalet som utspelat sig tidigare vid samma bord kan ingen veta.

I övrigt så måste jag säga att Teddybears Sthlm nog bjöd på den roligaste och skönaste upplevelsen för min del. Det var lagom mycket tryck (ja, jag vet att jag börjar bli gammal) och riktigt sköna låtar. Hade glömt bort hur många av deras låtar jag faktiskt kan och gillar så jag blev otroligt positivt överraskad.

Bob Hund som varit det stora dragplåstret för min del blev lite av en besvikelse. Inte för att de inte var bra, för det är de alltid. Men festivalledningen vill kanske se över sitt val av åldersgräns. Jag tycker inte att 13 åringar har där att göra. Jag inser att jag låter som en bitter surkärring men jag orkar verkligen inte armbågas med småglin som inte vet hur man beter sig, och som är helt lyriska över ett band som jag gillade medan de fortfarande gick på lågstadiet. Jag inser lite hur fel det här rimmar med Bob Hund-känslan men ändå. Höj åldersgränsen till 15/16 så folk i alla fall har slutat högstadiet så tror jag det blir en bättre festival.

Ett annat tips jag tänker dela med mig av helt gratis är att de borde ha haft ett PA-system på ölområdet. Om man stod längst in hörde man knappt banden. Lite musik eller en DJ där så hade ölområdet kunnat bli en liten grej i sig istället för att man bara försökte hiva i sig sin öl så fort som möjligt för att kunna gå ut och lyssna vidare.

Lite kuriosa, under Säkert! (som för övrigt gjorde sin sista spelning) så hamnade jag bredvid två tämligen bekanta ansikten. Jonas Gunnarsson och Anders Holmén stod precis bredvid mig och jag fick prata lite gammal skit och lite ny skit med dom. Alltid roligt att träffa folk hemifrån.

Allt som allt en riktigt bra helg.

Club Killers

I måndags tog sommaren slut. Fast den lämnade oss med en smäll. Erika var nere från Piteå för att hälsa på sin karl och fann en liten stund att hänga med mig. Efter att ha skjutit på vårt möte i cirka en vecka lyckades vi till slut enas om tid och plats och denna plats blev Mosebacke, Club Killers.

Med finfina gästartister som Ane Brun, Asha Ali. Titiyo, och Eye-n-I kunde det inte bli annat än den bästa spelning jag sett i sommar. På denna ekvation kan vi sedan lägga till att jag älskar Anna Maria Espinosa. Hon har en sån kraft i sin röst samtidigt som den ändå känns skör på nåt sätt. Jag vet inte hur det går ihop men jag blir helt gåshudig när jag lyssnar på henne.

Ja, såklart var det huuuur bra som helst. Det ryckte i danstarmen från första låten och jag gav efter och skakde både rumpa och lurviga in i det sista. Lämnade spelningen med ett leende på läpparna. Troligen sista gången i år jag går hem i bara ett linne och en kofta.




Förresten slår det mig nu att jag varit nästintill nykter på varenda konsert i år. Max en öl eller två innanför västen. Vilket på nåt sätt gör mina upplevelser mer legitima. Sådeså.

Notan, tack!

Att få in en nota är aldrig kul. Speciellt inte när man kommer upp i tal som är mer än vad en våg kan visa. Men på Judit och Bertil har de kommit på ett sätt att göra folk glada ändå.