Persson!

Det kan mycket möjligt vara så att Philip har de jobbigaste trapporna i världshistorien. Jag kan inte sätta fingret på vad det är men man är helt slut när man kommer fram. Det handlar troligtvis om något så enkelt som steglängd och höjd, men hur det än må vara så känner alla likadant. När man då ska upp till Ph så är tre trappor ungefär vad man mäktar med. Enda problemet är att på den tredje våningen bor inte alls Philip, utan det gör Persson. Allas vår nemesis. Man pustar och flåsar och tycker att man borde vara framme, och så Persson! Alltid denna Persson. Det är omöjligt att gå förbi hans dörr utan att väsa detta namn i vredesmod.

Nåväl. Häromdagen pratade jag med mamma i telefon på väg hem och jag fortsätter prata hela vägen upp. När jag äntligen kommit upp och är helt slut så funkar inte min nyckel. Så jag står och lirkar med dörren i vad som känns som en halv evighet innan en isande kyla griper tag i mig. Kan det vara så? Jag sneglar ner mot brevinkastet. PERSSON! Jag hade inte alls gått hela vägen upp. Jag hade bara gått så långt som jag tyckte var rimligt.

Jävla Persson!

God morgon, god moooorgon.

Att jobba med Idol är bitvis lite slitigt och man kan vara en smula tröttare än vanligt. Så ibland kan man faktiskt inte veta om man har sjungit.

Beskt sa Joana om rönnbären.

De senaste två dagarna har allt jag ätit smakat beskt. Först trodde jag att det var fel på maten, men sen började jag tveka. Jag googlade ju självklart detta underliga fenomen och kom fram till att jag antingen tar någon medicin som förändrat mina smaklökar eller att jag lider av muntorrhet. Inget av dessa alternativ lät särskilt lockande eller ens troliga. Muntorrhet? Känn på det ordet. Jag är ju ungdomen personifierad, inte en väldigt gammal person (för att inte säga tant) med stillastående andedräkt. Det måste vara något annat. Det är inte mig det är fel på!