Den tysta världen...

...eller inlägget som skulle kunna kallas, "Mamma, det verkar som att vi har nåt gemensamt i alla fall"

I detta nu sitter Ph och svär över IKEA-möbler samtidigt som jag förundras över kamerafunktioner jag inte ens visste att jag hade. Det är kanske inte den festligaste lördagskvällen jag upplevt under mina 23 år men den är ändå fin nog för mig. Philip tycker att jag aldrig pratar, försöker få mig att säga något mer. Påstår att han kan räkna allt jag sagt under kvällen på fem fingrar.  Nu skulle Lena Eriksson få höra. Som hon hatade att jag pratade under lektionerna. Det var aldrig tyst på mig tydligen. Tänk om jag pratade slut alla mina ord när jag var liten. Kanske är det så. Kanske har man en begränsad ordmängd i sitt liv. Då har jag inte många kvar kan jag lova. Detta fick mig hur som helst att tänka på en dikt jag läste för inte så länge sen.

In an effort to get people to look
into each other's eyes more,
the government has decided to allot
each person exactly one hundred
and sixty-seven words, per day.

When the phone rings, I put it
to my ear without saying hello.
In the restaurant I point
at chicken noodle soup. I am
adjusting well to the new way.

Late at night, I call my long
distance lover and proudly say
I only used fifty-nine today.
I saved the rest for you.

When she doesn't respond, I know
she's used up all her words
so I slowly whisper I love you,
thirty-two and a third times.
After that, we just sit on the line
and listen to each other breathe.
- the Quiet World, Jeffrey McDaniel
1

En busschaufför...

..en busschaufför, det är en man med glatt humöööööör! Eller?

Råkade nog ut för Sveriges argaste busschaufför idag. På de tre stationer jag hann åka så stannade han bussen, inte bara en, utan två gånger för att skälla ut medtrafikanter. Första gången vid en korsning då han vevade ner rutan och ropade åt en tant att hon körde med helljusen på. Okej, det går väl an. Det är grymt besvärligt att bli bländad. Två minuter senare kamikazekör han in i en rondell och krockar nästan med en bil. Vid nästa korsning vevar han återigen ner rutan och ropar om att han har företräde och att den andra drummeln minsann ska kolla upp reglerna. Nu råkar det vara så att bussar visserligen har företräde i stadstrafik men att köra in i en rondell, full patte, utan att se sig om först faller tyvärr inte under den kategorin. När han sen nästan klippte en cyklist i en kurva fasade jag för mitt liv och bestämde mig för att åka lite tunnelbana istället.

Berg och dalbana

Ibland känns det som att det stormar och är stiltje på en och samma gång. Och så får man ont i magen, sen så har man fjärilar på precis samma ställe. Bitvis flyger man högre än högt och stundtals krälar man på marken. I detta land lagom upplever jag just nu den ena extremen efter den andra. Är jag olyckligt kär undrar ni? Nej, det är dags att söka jobb igen...