Våga vägra frysa.

Jag har gjort några försök med vårjackan men imorse kapitulerade jag och plockade fram "den stora tjocka" igen. Fast den hjälper inte längre, för hur fluffig den än är råder den inte på den iskyla som nu börjat sprida sig inifrån min själ. Det är lite som i Spindelmannen, film nummer 26 i ordningen, när han blir uppslukad av den där svarta varelsen som lever på avundsjuka. Exakt så fast med köld.

Helt klart är också att jag inte är ensamt drabbad. När jag skulle möta upp en vän på lunchen stod jag bredvid en fin äldre dam vid ett övergångsställe och väntade på att ljuset skulle slå om. Jag hör hur hon diskuterar en vägbeskrivning med någon i normal samtalston när hon helt plötsligt får psykbryt och skriker rakt ut. -Jag är på väg för fan, men det blir ju aldrig grönt i det här jävla landet!

Nej, det blir det inte tänkte jag och mådde helt plötsligt bättre.

Kategori orka.

Ser ni tvätthögen bakom mig? Ser ni de mörka ringarna under mina ögon? Den ekvationen kommer aldrig att gå ihop. Någon annan får helt enkelt städa. Bra att vi är eniga.

SYNC/Altro Canto.

I fredags var jag och Rebecca på Operan och såg två föreställningar under samma kväll, SYNC och Altro Canto. Med nöd och näppe hann vi fram en minut innan de stängde dörrarna och därefter klämde vi oss hela vägen in till mitten och våra platser. Språngmarschen i kombination med besvärandet av folk, som inte såg särskilt glada ut, gjorde att jag var genomsvettig och hade hjärtklappning när Altro Canto drog igång. Ljus, ridå, lugn.

Altro Cantro var stämningsfull, svävande och flyktig. Och fladdrig. Den hade ett fåtal riktigt starka moment men däremellan var det ganska tunt. Och, jag kommer få ångra mig för att jag säger det här, kläderna som designats av Karl Lagerfeld och som lovordas av alla just därför, fick dansarna att se tjocka ut. Inte relevant, jag vet, men sen har jag heller aldrig påstått att det här är en riktig recension. Sådeså.

SYNC å andra sidan, hade en intressant koreografi som höll hela vägen. Den föll dock på att dansarna inte var synkade. Nu inser jag att det här inte är ryska baletten, eller kommunismens Kina heller för den delen, men om man kan få en halv miljon människor att paradera i takt hur kommer det sig att åtta personer på en scen inte kan hålla benet lika högt? Jag kanske har blivit bortskämd balettmässigt i mina dar men jag förväntar mig verkligen mer.

Trots mitt till synes småaktiga gnäll var det en väldigt trevlig upplevelse. Dans är alltid dans och Operan är alltid Operan. Båda är väldigt vackra att vila ögonen på en stund.


Klickar ni på bilderna så kommer ni till deras upphovskvinna och hennes blogg.