One trick pony.

För att inte Otto (hunden, nedan kallad monstret) ska bli helt skogstokig över att leva hipsterliv på Södermalm, istället för hundliv ute i skogen, brukar jag göra små övningar med honom. I korta ordalag lär jag honom trick som kan komma till användning som partyhöjare och som får mig att framstå som nån slags Cesar Milan. Det är i alla fall syftet. Problemet är bara att monstret, i sin iver att behaga/på snabbast möjliga sätt sluka de små illaluktande godisbitarna, tar fram hela arsenalen på en gång. Det räcker att jag hötter med en godisbit för att han ska göra piruetter åt alla möjliga och omöjliga håll, ligga ner, sitta upp, sprattla på rygg, lyfta på alla tassar och snurra in sig i omöjliga åttor kring mina ben samtidigt som han backar i en cirkel runt mig. Detta förstör ju, tråkigt nog, illusionen av att jag är en episk hundviskare men jag har ju viss försåelse. Han vill klargöra att han inte är en one trick pony liksom. Lika bra att visa upp samtliga skills så att man inte misstas för att vara enfaldig.
 
Lite som när man är i ett nytt förhållande. Aldrig har man väl varit mer kompetent som människa och intresserad av urtråkiga saker som när man försöker vinna en snygg person med fräscha tatueringar och (i mitt heteronorma fall) härligt skägg. Man kan bara hoppas att desperationen inte lyser genom lika mycket som hos monstret och att man går vidare med en gnutta värdighet kvar när den inledande manövern är förbi.
 
Och förhoppningsvis har man då hittat en person att dela sitt liv med som är helt fine med att det bästa trick man kan uppbringa i vanliga fall är högljudda fisar.

HAIM

2013 var på alla sätt och vis ett konserternas år. Efter flera år av torka, främst pga fattigdom, gick jag bananas och köpte biljetter till precis allt jag ville se. Mina ganska högt ställda förväntningar på flera favoritakter infriades dock tyvärr aldrig och jag gick in i det här året lite tveksam till om det verkligen är värt att stå och svettas i en lokal med dåligt ljud för att se en artist som redan är less på sina egna låtar.
 
Med detta i bakhuvudet blev jag trots det övertygad om att följa med och se på HAIM. Ett band som jag lyssnat lite grann på men som verkligen inte lyckats rota sig i mitt innersta. Fram tills igår vill säga. Det skulle vara enkelt att påstå att det berodde på mina lågt ställda förväntningar men det skulle vara en skymf mot systrarnas geni och musikalitet. Jag älskade konserten helt enkelt för att den var otroligt bra.
Jag hade aldrig fallit för deras låtar som släppts som singlar, och därmed avskrivit hela plattan, men när de efter två låtar satte igång ett slags garage-jammande och körde igenom övriga låtar på sin skiva förstod jag verkligen storheten med deras musik, den känns nämligen så otroligt självklar och i brist på ett bättre ord, evig - som att den alltid har legat och väntat på att spelas. De har en sån otrolig närvaro och känsla på scen och det tillför en dimension som Spotify såklart aldrig kan göra men med konserten i bagaget kan jag nu plocka fram den känslan även hemma i soffan.
 
Till sist måste jag bara säga, sist på bollen såklart, att det är så otroligt befriande att se tre tjejer äga en scen utan att på något sätt känna att de måste göra sig snygga. Det är väl en del av deras charm såklart, att de går in i musiken på riktigt, som man själv gör när man fuldiggar hemma framför spegeln, och vågar vara "fula" och avslappnade. Det tycker jag är snyggast av allt och det gör mig så otroligt lycklig. Alla föräldrar som har småtjejer som är intresserade av musik borde ta med sina barn på HAIMs konserter, för att visa att det liksom finns alternativ till det annars eviga åmandet på scen. 
 
Min kärlek till HAIM vet inga gränser. Älsk.
Feminism - Haim - Kärlek - Tjejer

Paul Blow

Något av det bästa som finns är att hitta något nytt man gillar för då finns det så mycket kvar att uppleva av just den grejen. Lite som att hitta en ny teveserie som man kan sträcktitta på eller en ny blogg som man kan bläddra tillbaka flera år i. Det senaste jag upptäckt som ger mig stort nöje är illustratören Paul Blow som gör surrealistiska illustrationer i starka fäger. Det är sån underbar stämning i hans bilder och jag vill köpa varenda en och tapetsera ett helt rum i dessa lite lätt obehagliga (på ett bra sätt) känslor. Tills vidare får jag dessvärre nöja mig med att tapetsera internet istället.
 
Illustrationer - Paul Blow - Pinterest