Hönan eller ägget?

Att försöka skapa något kreativt är för mig alltid som att försöka föda fram ett tiohövdat monster som försöker äta upp mig inifrån samtidigt som det försöker ta sig ut. Jag blir liksom sprängd och förintad samtidigt. Ganska klyschigt beteende av en aspirerande författare får man ju ändå säga. En av de saker som är jobbigast med att skriva är att det känns som att allt redan är gjort. Vilket det ju såklart är. Mänskligheten är överflödad med text och berättelser och oavsett vilken känsla jag känner och hur jag funderar på att bete mig när jag känner den så finns det redan en mycket kvalificerad (numera död pga ångest) person som redan skrivit om det. Det enda jag kan göra är att försöka nyansera exakt samma story som tusen miljarder människor redan genomlevt, och skrivit, och hoppas på att inte bli genomskådad. 
 
I alla fall. Steg ett är ju att försöka undvika klyschor. Om inte i ens persona så i alla fall i ens text. Lättare sagt än gjort. Klyschan är ju oftast den första tanken man tänker av den enkla anledningen att man sett den TUSEN gånger förut. Och så vänder och vrider man på den första tanken i all oändlighet för att försöka förfina den. Ibland får man till det, men lika ofta får man inte det. För efter att man legat sömnlös i fem nätter för att en scen inte funkar, för att den inte känns rätt. För att man känner att man själv nog ändå skulle ha betett sig som klyschan och inte som den förfinade varianten av människa man just fött fram på papper; då. Då föds tanken. Vad kommer först?  Det är den klassiska hönan och ägget-gåtan. Visar populärkulturen våra mest grundläggande drag som människor eller beter vi oss som vi lärt oss att vi ska göra av de tusentals, böcker/filmer/serier vi konsumerat? Är jag ängslig för att jag lärt mig att jag ska vara det i mitt skapande eller är jag ängslig för att jag är ängslig? Om ni fattar.
Kreativitet - Skriva - Ångest