Fort som fan.

Konstigt nog hatar jag verkligen att springa. Särskilt märkligt är det eftersom jag älskar all annan typ av fysisk aktivitet. 
 
I vilket fall som helst så springer jag ändå. För jag älskar ju känslan efter och för att jag har någon slags störning där jag jämt måste tvinga mig själv att älska saker jag hatar, som tex selleri och att bada när det är kallt och att gå barfota. Livet är för kort för att hata saker och därför måste det bli så. 
 
Efter de första 200-metrarna under en löptur säger min hjärna oavbrutet åt mig att jag borde ge upp. Jag gissar att det är resultatet av någon slags evolutionär önskan om att spara energi, synd bara att jag verkar vara den enda på planeten som har svårt att överkomma mina primaldrifter. 
 
När det gäller löpningen finns det dock en faktor som gör att jag känner att det finns stor potential att omvända det till ett älsk och det är ju just det faktum att det måste vara världens mest demokratiska sport. Alla kan ju springa. Och det gör mig så jäkla glad. Frikyrkligt glad liksom. Mitt hjärta klappar för varenda idiot som snörar på sig ett par snabba skor (och ibland en udda loafer) och som ger sig ut och trotsar sin inre neandertalare som säger att det är dags att ge upp. Hurra för er, hurra för mig och fuck allt. 
 
Hälsa - Löpning - Träning
1