Klättring i Malmö.

Idag fyller familjens a-barn 28 år och för att fira drog vi och klättrade i Malmö. Elsa, en kompis till Danne, var också med men jag glömde fråga om hon ville vara med på bild i bloggen så ni får helt enkelt tänka dit henne. 
 
Jag trodde att jag skulle dö på en gång, efter mer än två månaders frånvaro, men jag orkade ändå förvånansvärt länge. Det enda negativa verkar vara att min gamla axelskada gör sig påmind igen efter månaders stillasittande och det krävdes nästan 40 minuters uppvärmning innan jag ens kunde lyfta armarna jämnt. 
 
Orkar verkligen inte rehabba den igen så jag hoppas den kommer igång av sig själv när jag börjar träna mer regelbundet och den får "smörjas", som Nils brukar säga. 
 
Grattis på födelsedan din lurk. Älskar dig. 
 

SKAM.

 
Bortsett från en tur in till Malmö igårkväll för att dricka vin med Matilda har jag tillbringat två dygn i exakt den här positionen (med enda skillnad att jag vinklat ögonen mot datorn) för att se klart på SKAM. Och jag kan såklart inte göra annat än att sälla mig till hyllningskören.
 
Älskar den. Älskar den. Älskar den. Älskar den. osv. 

Småstad.

Om mitt liv var en romantisk komedi skulle idag vara det ledsna montaget när allt gått åt helvete och protagonisten är helt jäkla miserabel och misslyckad. Skoja. Inte. Skoja. 

 
Det som är verkligt sorgligt är att komma hem och mötas av en massa tomma lokaler längs med gågatan. Jag fattar att jag inte kan predika om småstadsdöd när jag själv tog första bästa häst härifrån när jag fyllde aderton och aldrig har slängt en blick tillbaka men jag tror inte att problemet i det här specifika fallet är avbefolkning utan snarare alla jävla gallerior som ploppar upp som kantareller efter... Eh ja, när kantareller nu ploppar upp. 
 
Men om det här är en film så springer livet ikapp både mig och staden om 20 minuter och lagom till att eftertexterna rullar så dansar vi oironiskt på gatorna och klappar händer och är lyckliga. Så vem vet, det kanske blir bra till slut ändå?