U-town.

Vi wrappade Ulricehamn igår och packar med nästan hela teamet och fortsätter i Stockholm i några veckor till. Det känns som att det var igår jag stod i ett soligt Stockholm och inte ville åka och samtidigt känns det som att det gått eoner av tid. Nu känns det istället sorgligt att behöva byta ut kollegor på halvvägs. 
 
 
Det är så märkligt hur något som kan vara så intensivt, irriterande, jobbigt och frustrerande samtidigt kan vara så roligt och uppslukande. Fast det är väl så i alla aspekter av livet (pausa för att spy och himla med ögonen) att det som är värt att ha; knappast är det som kommer lättast. Och att man träffar de människor man behöver träffa, inte bara de man önskar att ens liv skulle fyllas av. Att man tvingas att lära sig handskas med situationer man helst vill springa ifrån för att växa sig större och bli klokare till nästa gång. Och efter varje produktion känns det lite som att man är någon annan än den man var när man började. Ibland även helt bokstavligt talat.
 
 
I vilket fall som helst så är det en himla YNNEST att få ha mitt jobb. Ingen dag är den andra lik och jag får göra så roliga saker, med mestadels roliga människor, som jag aldrig någonsin skulle ha fått göra annars. Jag vet att inte alla människor har den möjligheten så jag försöker påminna mig själv om det när det blir tungt emellanåt.  
 
Hejdå Ulricehamn. Det var fint att lära känna dig. 
Saknad - Ulricehamn

Calm and submissive.

#tbt till när jag lät Otto slicka grädde i ansiktet på mig i (vad som nu verkar som) ett försök att göra hans ständiga slickande ännu värre. Så himla bra hundperson jag är.