PRIDE 2016.

 
Idag hålls Stockholm Pride som en påminnelse om att kampen för att alla ska få vara vem de vill vara, eller älska den de vill älska, inte är över än. Kärlek är kärlek. 
Jonas Gardell - Malou von Sivers - Mark Levengood - Mona Sahlin - Pride 2016

Marcella.

 
Jag gillade verkligen Bron, som ni kanske minns, så när jag upptäckte (fick svinmycket riktad reklam på Facebook) att Hans Rosenfeldt även skrivit en brittisk serie, Marcella, slängde jag mig i horisontellt läge i soffan och tryckte igång programmet nästan direkt. 
 
Vad jag tyvärr inte märkte var att jag satte på avsnitt fem (nackdelen med att dela sitt Netflixkonto) och jag upptäckte faktiskt inte felet förrän jag skulle se avsnitt två. Saker blev minst sagt förvirrade. Grejen är att anledningen till att jag inte märkte att jag börjat mitt i är ju för att saker hela tiden återberättas, karaktärerna säger saker till varandra som de redan VET, som ingen normal människa skulle ha gjort. Hatar sånt. Till en början var jag rejält imponerad över seriens snabba start och hur de inte skrev tittaren på näsan utan lät oss lägga ihop ett och ett själv, och då tyckte jag att den var bra.
 
Sen när jag insåg mitt misstag kände jag ju att avsnitt ett till fyra i stort sett var helt onödiga i så fall och att det kanske inte var en så bra serie. Och jag kan inte få det här ogjort nu så jag vet inte vad jag ska tycka om jag ska vara ärlig. Jag var rädd att den skulle vara för lik Bron men så var inte fallet, snarare skulle jag säga att den har betydligt mer gemensamt med River, alltså ganska mycket gemensamt, nästan så att man skulle kunna tro att Hans blivit lite inspirerad. Och det är ju okej, det kom vi överens om sist. Visst?
 
Äsch, jag lämnar det där. Se den för att bilda er en egen uppfattning. Och gör inte som jag kids, ta det från början.
Marcella - Netflix
1

VITSVIT.

I vintras nämnde jag i förbifarten på bloggen att jag hade fått, och läst, Athena Farrokhzads Vitsvit men att jag inte ville skriva om den förrän jag hade sett pjäsen. Jag köpte biljetter men tvingades ge bort dem när jobbet pockade på uppmärksamhet och allt det här glömde jag bort tills idag då Becki messade mig med en länk, till Parkteaterns hemsida, som annonserade att Vitsvit skulle spelas i Galärparken. Jag kunde naturligtvis inte gå miste om denna andra chans så jag lämnade motvilligt en ö för en annan.
 
 
Parken var full av lekande barn, den skräckblandade förtjusningen tjöt från Gröna Lund och små propellerplan flög omkring ovanför på sommarhimlen. Kulissen var möjligtvis idealisk om planen hade varit att maxa svensk sommar men att se på teater med dåligt ljud under dessa förhållanden kan inte rekommenderas. MEN. Då började jag tänka på boken igen och nu känner jag mig äntligen redo att skriva lite om den. Eller snarare om vad den gjorde för mig.
 
 
Vitsvit är en diktsamling som handlar om språk, om tillhörighet och om de konflikter som, utan nåd, plogar djupa fåror i alla invandrade familjer. Den handlar om skuld, om att inte räcka till, om avstånden som uppstår när barn växer upp i en annan kultur än föräldrarnas och den skam båda parter känner inför det. Teman som varit otroligt aktuella i mitt liv och jag önskar att den här boken hade kommit mycket tidigare, kanske hade jag sluppit en hel del terapi då.
 
 
När jag började gå i terapi hade jag faktiskt ingen aning om varför egentligen. Jag visste att jag grät så fort planer ändrades, att jag maniskt slipade på smådetaljer till perfektion utan att se helheten, att jag hade allvarliga problem med auktioriteter, att jag var övertygad om att jag aldrig hade tänkt en intressant tanke i mitt liv och att jag blev paralyserad om jag var tvungen att driva ett samtal. Ni hör ju, en riktigt kul person.
 
Jag fattade ju att något var fel och på vägen fanns det hundratals små anteckningar i telefonen och hobbypsykologövningar i dagböckerna som jag tyckte gav en bra analys av läget men saker blev aldrig bättre och jag insåg till slut att något behövde ge med sig. Livet kunde inte vara bara detta.  
 
 
Så jag gick i terapi. Jag var så himla säker på att mannen som satt framför mig var inkompetent och att jag visste bättre så naturligtvis bråkade vi om allt till en början. (Jag sa ju att jag hade problem med auktoriteter). Jag tjafsade emot. Ledde in timmarna på villovägar, genvägar som visade sig vara senvägar, pratade länge om min terapeuts liv och höjde rösten när han frågade varför det var så viktigt för mig att veta så mycket om honom. Delade boktips och pjästips och rövarhistorier och tänkte i tysthet att jag slösade bort landstingets pengar. Jag var övertygad om att det som var fel på mig var för trasigt, för sjukt, för att någonsin komma tillrätta med och om någon skulle göra det skulle det inte vara en himla snubbe.
 
Men han lyssnade. På små stick och historier som läckte ut i förvirringen av andra samtal. Han satte ihop ett och ett och sen hjälpte han mig hitta in. Till det som jag inte ens visste bodde i mig, som jag aldrig hade hittat själv ens om jag hade tänt en himla bygglampa och gått ner på knä med lupp. Sorgen. Skammen. Ilskan.
 
 
Sorgen över att ha känt mig tvingad, och ivrigt påhejad av samhället omkring mig, att ta varenda del av mig själv och slipa ner den tills jag blivit så blek och tyst och duktig som möjligt för att vara NORMAL, en god representant för alla invandrare och underförstått så svensk som möjligt. Sorgen när jag slutade vilja vara "normal" och insåg vidden av slösat liv. Sorgen över att inse att det jag hårdast försökt att uppnå i mitt liv är det enda jag aldrig hade kunnat bli. Sorgen över att aldrig någonsin fullt höra hemma i ett sammanhang. 
 
 
Skammen över hatet jag riktade mot mina föräldrar när jag var yngre. Över deras trevande ord, märkliga betoningar och konstiga meningsuppbyggnader. Över deras annorlunda inredningsstil och obrydda attityd kring vad som var passande eller inte. Över deras ovilja att foga sig i sociala situationer. Över deras önskan om att jag inte skulle förlora min första identitet eller språk. Över deras annorlundaskap som smittade av sig på mig och fläckade min rena strävan efter att passa in. Sorgen över allt det hat jag riktat inåt, mot mig själv, mot den jag är.
 
Ilskan över den fucking jävla dubbelbestraffningen i att tvingas förändra mig för att passa in å ena sidan för att i nästa sekund bli anklagad för att förneka mitt ursprung, för att vara för olik min familj, för att vara försvenskad.
 
 
Skammen och ilskan är som det vita och svarta i en Oreo. Det ena kan inte finnas utan det andra för skam är en känsla som är omöjlig att bära mer än i en bråkdels sekund. Den flammar upp och antänder själen och snart är hela boningen övertänd. Den blir till ilska. Och ilskan gör livet uthärdligt för den går att tämja genom att slänga den på andra. Men det är en illusion. För summan av all energi är konstant och så småningom kommer den tillbaka i en enda grotesk evighetsloop. Ilska kan bara stävjas genom att släcka den. Låta slagfältet svalna och sen bygga nytt ur askan.
 
Trots terapeutens ständiga försäkran om att jag måste släppa sorgen, skammen och ilskan för att kunna gå vidare så var det som att insikten om de här känslorna gjorde mig paralyserad. Och så mycket mer uppslukad av denna vedervärdiga trio. Jag stod i full låga. Tills jag läste Vitsvit. Visvit var vattnet som släckte elden.
 
 
För det var första gången jag insåg att jag inte var ensam. Och det är fan hela grejen. Att inte vara ensam. Att dela något med någon. Och om det man råkar dela är en rad känslor i konflikt så är det inte mindre värt. Vitsvit påminde mig om att jag visst tillhör, att jag är "normal" för att allt är normalt. Jag hör ihop med alla andra som står delade mellan två världar. Den insikten är allt. Tack för det <3.
Athena Farrokhzad - Vitsvit