Kvällsrundan.

 
Vår runda går runt Södermalm, alltid i skymning. Backe upp och backe ner, på den breda Ringvägen eller Mariabergets kullriga gränder. Stockholm har dragit en suck och varvat ner, genom de öppna fönstrena hörs fotbollsmatchernas segervrål och otaliga sommarpratares stämmor. Vi turas om att ta täten och springer envist genom knottsvärmar, picknick-klungor på väg hem, förbi vingliga cyklister. Livssvärmar. 
 
Vi slutar alltid på Långholmen. Längst ut på hundstranden, bortom staketet finns den perfekta klippan. Jag slänger av mig alla kläder medan Otto tjuter ivrigt i väntan på att jag ska komma ner. Sen väger jag stegen över den varma stenen, ställer fötterna på sjögräs av lenaste siden och hasar rakt ner i den ljumma Mälaren. Jag tar några snabba korta simtag i väntan på att den första chocken ska gå över som sen blir till långa svep när min kropp och vattnet känns som ett. När blodet svalnat och hjärtat slagit av på takten. När andningen gått ner i magen igen ligger jag och guppar stilla medan Otto simmar varv efter varv runt mig.
 
Första rysningen kommer över mig som en våg och då kliver vi upp och jag försöker dra upp shortsen över sandknottriga ben och fötter. På en sekund har vattnet tagit sig genom alla mina kläder men det spelar ingen roll. Vi springer hemåt, längs med Södermälarstrand, till husbåtarnas stilla kluckande. Himlen färgas blodröd och den största regnbåge jag någon sett spänner över oss. Det har inte ens regnat och jag tänker att allt är så perfekt att det nästan blir löjligt. Ironiskt. Som om naturen helt saknade känsla för proportioner eller som om den inte visste att man måste spela lite cool, spara på korten. I alla fall tills jag har telefonen med mig så jag kan fota. 

Tel Aviv - Romano

På fredagen efter att vi varit på the Norman promenerade vi till en restaurang vi fått tips om på en servett av några tjejer när vi var på Port Said dagen innan. Anna hade varit förutseende nog och bokat bord åt oss och det var lätt den mest värda bokningen någonsin. Bilderna från den kvällen är så mörka att det knappt är sant, det fanns verkligen inget ljus där inne. MEN. Maten var så god, topp två måltider i mitt liv, att jag inte kan låta bli att lägga upp bilderna ändå. 
 
 
I alla fall. Man kom fram till en port som vette in mot en innergård som såg helt tom ut men det var bara att följa ljudet och gå längst in och sen upp för en trappa. 
 
 
När vi kom upp var vårt bord inte riktigt klart än så vi fick vänta lite. Vi hade hamnat i en skratt-loop den här kvällen av anledningar som är för interna för att kunna förklaras men det här är det mest seriösa vi var på hela natten. 
 
 
Vi fick en engelsk meny som sen visade sig vara helt ogiltig men tillsammans med servitören valde vi ut ett gäng rätter till slut ändå. Massa veg. Först ut var tre olika starka röror och en foccacia med tomatsås.
 
 
Det som följde sen var någon slags mathimmel som knappt går att beskriva utan att låta som man helt tappat det men jag ska försöka sätta ord på vad det var som var så bra. Som ofta var det väl en kombination av saker, stämningen är ju en stor del, hunger en annan, kvalitén på råvaror en tredje, men ingen av de förklaringarna täcker det. Allting var så otroligt välbalanserat och hade liksom...umami, i brist på ett bättre ord. Den där femte extra smaken som ger en bas och en fyllighet till mat och lyfter den över allt annat. 
 
 
De gröna bönorna var ljumna, söt/salt/sura och alldeles perfekta i konsistensen. Och auberginen, som var det bästa på bordet, var helt löjligt...smörig? Den liksom upplöstes i munnen helt och hade en sån djup smak att vi alla snabbt insåg att den inte har något gemensamt med auberginer vi ätit tidigare i våra liv. Jag frågade en i personalen hur den var tillagad och han sa att den först friterades (och skalas efteråt utgår jag ifrån) och sedan ugnsbakas på 400 grader (måste vara Farenheit, så typ 200 grader celsius) med getost tils den smälter och får färg.
 
 
Jag är sugen på att prova hemma men är rädd för att bli besviken. Utöver de rätter jag lyckades fota, innan vi inhalerade dem, åt vi också små friterade fiskar, huvud och allt, någon liten pinxo och mer grönsaker. Om all vegetarisk mat var såhär vällagad skulle ingen äta kött frivilligt alltså. 
 
 
När vi ätit klart snackade vi om maten vi precis ätit i typ en halvtimme, beställde fler drinkar och sen gick vi vidare till ett ställe i närheten som hette Sputnik som jag inte lyckades få på bild, varken med mobilen eller kameran. En retrofuturistisk bar med fett dansgolv, en supertrevlig innergård och sköna människor. Två riktigt grymma ställen. 
Romano - Sputnik - Tel Aviv
1

Midsommar 2.0.

 
Midsommar har inte alltid varit en del av mitt liv, det var egentligen inte förrän i tonåren som jag minns att jag faktiskt firade. Innan dess har jag vaga minnen av dans runt midsommarstänger och en allmänn uppsluppen stämning men det var generellt sett inte så särskilt viktigt i vår familj. Jag kan tänka mig att många andra invandrarbarn har ungefär samma relation som jag till den här helgen. I vuxen ålder har jag däremot verkligen kommit att uppskatta midsommar eftersom det är ganska så kravlöst och oftast väldigt roligt. 
 
I år var jag dock inte sugen på ett traditionellt firande så medan nästan alla jag känner drog ut till skärgården bestämde jag och Hanna för att ta dag för oss själva.
 
 
Vi började med att träna ihop, i lugn och ro,  och sen gick vi och handlade till kvällen. Vi delade på oss för att göra oss i ordning, var och en för sig, och på vägen hem snodde jag med mig en bukett från Skinnarviksbergets grönska. Några timmar senare hörde jag någon skrika mitt namn, som i en dröm, och när jag till slut lyckades loklisera ljudet hittade jag Hanna utanför mitt sovrumsfönster.  Jag hade visst lagt undan telefonen och glömt säga att vi har ny portkod. Förlåt. 
 
 
Men när hon väl kom in blandade vi snabbt ihop en drink (av prosecco och lite av persikofro-yon som jag hade kvar sen sist) och la upp maten. Vi hade gjort det superenkelt för oss. Räkor, mer räkor, rökt makrill och västerbottenpaj. Allt som är gott. 
 
 
Sen åt vi länge och snackade om livet och lyssnade på Anders Glenmark som vi genom en sjuk tillfällighet återupptäckte i Tel Aviv när någon DJ spelade en mash-up med Mare Mare. Liten värld.
 
 
När vi druckit upp vår efterrätt, kaffemilkshake, och skrapat tallrikarna rena bättrade vi på läppstiftet och drog vidare till Södra Teatern som hade hip hop-kväll. Det var svettigt och alldeles underbart. Lätt topp fem midsommarfiranden.
Midsommar - Södra teatern