Roadtrip.

Ju längre in man kommer på en inspelningsperiod desto tröttare är man när man slutar om dagarna. Det smyger sig på mellan tagningar när man väntar och når full styrka när kameran (och hjärnan) äntligen stängs av. Precis då är det dags att sätta sig i en bil och köra hem. 
 
När man spenderar så många nätter på vägarna som jag gör, med att köra fram och tillbaka till samma inspelningsplats, så lär man sig snabbt varenda millimeter av hemvägen. Och ju mer bekant den blir desto mer körs den på rutin. 
 
Det finns två nackdelar med det här som jag ser det. En, den främsta, är såklart att man inte är den mest alerta människan bakom en ratt. 

 
Den andra nackdelen med att hjärnan ger efter för tröttheten är att känslorna får fritt spelrum. Det är exakt samma känslor som man ibland stöter på när man vaknar en natt och inte kan somna om. De är inte vana vid att råda över sig själva utan input från förnuftet och det kritiska tänkandet och är därför så himla förvirrade. Förvirrande. Och de känslorna kan man inte lyssna på bara för att man råkar vara vaken nog för att höra dem
 
Så man sysselsätter sig. För att hålla hjärnan igång och känslorna på distans. Exempelvis bestämmer man sig för att köra hela vägen från Nacka till Södermalm utan att använda bromsen en endaste gång, som en vägarnas gud. Grönt ljus hela vägen baby. Soluppgång. Som att vinna på lotto. 
 
Andra saker som är kul att göra i en bil är att lyssna på musik och sjunga med högt, svära sitt värsta samt (om tillfälle ges) ta selfies i perfekt dagsljus. OBS dock endast som passagerare på sista punkten. Haha.