Ett straff.

Jag låg med influensa hela förra helgen och sen halva veckan och om jag ska vara helt ärlig tror jag att det var första gången någonsin. Aldrig tidigare har jag haft feber i så många dagar i streck och jag hostade så att jag höll på att ge mig själv en ny punktering.

Efter några dagar när jag ändå orkade mig upp ur sängen och bestämde mig för att fixa nån slags kur för att bli frisk tyckte jag att det skulle vara en bra idé ta en kopp te med lite ingefära. Medan jag håller på och hyvlar som bäst hostar jag till och hyvlar av mig halva tummen. Kul.

Sjuk och skadad. Det varje människa eftersträvar. Det ska sägas att jag tyckte ganska synd om mig själv redan vid den här punkten i berättelsen men det var bara för att jag ännu inte insett hur svårt mitt digitala liv skulle bli med ett plåster på höger tumme. För är det någon som försökt göra något alls utan tummen på en iPhone så vet densamme att det är helt omöjligt. Jag fann mig plötsligt helt avskuren från världen utanför.

Jag kunde hantera att min kropp höll på att självutplåna sig. Men att leva utan full tillgång till telefonen? Det var det verkliga straffet om ni frågar mig.

Den skånska faunan

Jag är nere i Skåne igen, denna gång för att gå på ett seminarie i manusskrivande och historiebyggande. Kändes fint att välkomnas av sin egen dialekt samt ett djur som inte direkt tillhör den lundensiska faunan. Plus brorsan då, som numera får klassas som inventarie i det inhemska djurlivet.

Tre dagar blir det här nere, med kurs från 09-20 varje dag så det blir inte mycket annat gjort. På lördag skulle vi försöka samlas ett gäng och tömma en bar i Malmö men bortsett från det menar jag.

Jag har svårt att sitta still, svårt att hålla käften och svårt att komma i tid så helgens övningar blir prövande på exakt alla tänkbara nivåer men förhoppningsvis växer jag som människa av att utmana mina svagheter. LOL. Kommer inte hända. Men det blir säkert kul ändå.

Work vs. Fritid

Jag tror alltid att jag har koll på livet mellan projekten och kan aldrig i efterhand förstå varför jag sållar bort så mycket ur mitt liv när jag är i produktion.

Varje gång tänker jag att om jag bara planerar lite bättre så kan jag både ha kakan och äta den. Men problemet är att det inte är mina organisatoriska egenskaper som brister utan att det faktiskt finns ett begränsat antal timmar på ett dygn.

Det störiga är bara att ju mer jag har att göra desto mer kreativ blir jag vilket leder till att jag drar igång projekt. Om jag skulle börja räkna upp allt jag går och tänker på om dagarna skulle ni tro att jag överdrev kraftigt alternativt att jag är dum i huvudet.

Och just nu spelar det dessutom ingen roll för när jag bara ägnar mig åt minsta möjliga som ändå är ett måste så slutar det ändå med att jag inte har en ledig sekund från det att jag vaknar tills det att jag går och lägger mig. Så idéerna staplas på hög och bloggen ekar tom.

Men livet fylls på. Mest med jobb, det ska erkännas, men också med litteratur. Och då får väl kakan bestå av endast dessa bitar för tillfället. Så tar vi resten sen. Överens?

1