Ett straff.

Jag låg med influensa hela förra helgen och sen halva veckan och om jag ska vara helt ärlig tror jag att det var första gången någonsin. Aldrig tidigare har jag haft feber i så många dagar i streck och jag hostade så att jag höll på att ge mig själv en ny punktering.

Efter några dagar när jag ändå orkade mig upp ur sängen och bestämde mig för att fixa nån slags kur för att bli frisk tyckte jag att det skulle vara en bra idé ta en kopp te med lite ingefära. Medan jag håller på och hyvlar som bäst hostar jag till och hyvlar av mig halva tummen. Kul.

Sjuk och skadad. Det varje människa eftersträvar. Det ska sägas att jag tyckte ganska synd om mig själv redan vid den här punkten i berättelsen men det var bara för att jag ännu inte insett hur svårt mitt digitala liv skulle bli med ett plåster på höger tumme. För är det någon som försökt göra något alls utan tummen på en iPhone så vet densamme att det är helt omöjligt. Jag fann mig plötsligt helt avskuren från världen utanför.

Jag kunde hantera att min kropp höll på att självutplåna sig. Men att leva utan full tillgång till telefonen? Det var det verkliga straffet om ni frågar mig.