Wear a work of art, 24.

 
Dod Procter föddes som Doris Shaw och valde förmodligen sin androgyna pseudonym för att nå större framgång men också för att utmana att konventionen. Hon började sin konstnärliga konstnärliga karriär som tonåring elev på Forbes 'School och hon utvecklades till att bli den kanske mest berömda konstnären av sin tid.
 
 
Hon specialiserade sig på att måla kvinnliga figurer men jag valde ändå att tolka en bild av en ung pojke. Dels för att på något sätt iklä mig samma typ av androgyna indentitet men också för att jag verkligen tycker om den här tavlan så himla mycket. Jag tycker att han är så otroligt fin med sin stadiga blick men osäkra läpp. Verket är från mitten av hennes karriär även om hon inte helt övergick till att måla landskap och barn förrän hon blev lite äldre. 
 
 
Mer än så får ni inte idag eftersom jag har har en hemtenta att avsluta till litteraturvetenskapen innan midnatt (på söndag när jag skriver det här inlägget) samt har varit tvungen att läsa Bibeln till samma kurs. Ja, ni hör ju, det är bråda tider. Vill ni läsa mer om konst kan ni ju kolla på de gamla inläggen i arkivet under "Wear a work of art". 
#fashioninart - #wawoa - #wearaworkofart - Dod Procter - Joana Sorobetea

Constantly talking isn't necessarily communicating 8.

Joana Sorobetea

Tony Oursler

 
Förra veckan åkte Bex och jag ut till universitetet en kväll efter jobbet för att titta på Tony Oursler-utställningen som endast visades under en kväll. I utställningen användes hela området som scen och blandade ljud med bilder av människor  som projicerades i mörkret på rökmoln, träd och omgivande byggnader.
 
 
Jag visste att Oursler är en videokonstnär men inte mycket mer än så. Därför gick jag in på Magasin III:s hemsida för att läsa på och där beskrivs han som en pionjär inom videokonstens utveckling som har ägnat sig åt noggranna efterforskningar av teknikens och särskilt tv-mediets historia. Med projektioner, ljud och skulptur iscensätter han teman som sändning och mottagning, närvaron av teknologi i det dagliga livet och i förlängningen mediets sociala och fysiska påverkan.
 
 Sedan en tid tillbaka har Oursler fokus på den allt större spridningen av dataspårning och övervakningsprogram, med särskilt intresse för ansiktsigenkänning. Han skapar en sorts digitala porträtt där vi kan se oss själva genom maskinerna vi nyligen skapat.
 
 
Utställningen som sådan är spännande och bjuder till intressanta samtalsämnen, däremot tyckte jag att tidpunkt och plats var illa vald. För att en installation av den här typen ska bli riktigt bra tänker jag att det behöver vara mörkare utan så mycket omgivande gatubelysning. Man kunde kanske ha släckt den för utställningens skull? Men även om känslan inte blev lika intensiv som den kunde ha varit så var upplevelsen ändå lite spännande och på något sätt ganska dystopisk. 
 
För den som inte var där rekommenderar jag ett besök på Magasin III innan utställningen stänger i december. 
Tony Oursler