Love Potion.

Det blir aldrig varmt i det här jävla landet men man kan alltid dansa sig svettig. 

1

Alla ryggens känslor.

 

På fredagar föredrar jag adoptera en Candide-inspirerad syn på världen för att alternativet helt enkelt känns för ohelgigt. De dagar jag upptäcker att det finns lysande bläckfiskar som kallas för Blue Glowing Coconut Octopus blir det betydligt lättare att tänka så. De är så fina att det börjar ila mellan skulderbladen och sen jobbar sig känslan av välbehag neråt och landar i svanken och så börjar jag reflektera över varför så många känslor av lust sitter i ryggen egentligen. Och olust också om jag tänker på det. Alla känslor?

Kalla kårar när någon berättar läskiga historier; om män som flyttat in och bosatt sig i månader under någon kvinnas säng, den stickande känslan i korsryggen när man anar någons närvaro nära bakom sig och håren som reser sig i nacken när man hånglar. Bra musik som sköljer som ett regn ner för ryggraden; kota för kota, känslan av att kostymen gjord av revben är för trång när man har ångest och ryggraden som krullar sig när rymden blir för stor att ta in. Pirret som sprider sig som en skugga över tavlan när man känner förväntan och ja -såklart-, ilet när man  tittar på Planet Earth och inser att havet rymmer allt liv. 

Som att alla dessa tankar är för väldiga och för hisnande för våra medvetanden att processa och att de därför måste manifesteras fysiskt. För att våra celler vet och förstår saker vi aldrig någonsin kommer att greppa. Det är en tanke jag kan leva med inför helgen.

Candide - Den bästa av världar - Planet Earth - Ryggar

Om bussförseningar.

Genom betong och trä och gips hör jag honom snarka. På morgnarna ringer hans alarm länge och det följs av ljudliga gäspningar för att mota bort sömnen så som man tänker sig att det kanske är lämpligt att sjasa bort en duva från ens balkong, med höga ljud. Skulle duvan inte vilja flyga bort skulle man kunna stampa högt också och jag antar att detsamma gäller sömnen. 
 
När han lämnar lägenheten vill han vara lika effektiv som flygorna från balkongen så han går fågelvägen till sitt jobb innanför fyrans busstidtabell på Rosenlundsgatan. Över gräsmattor och rakt upp på tegelväggar. Genom mobilmaster och under broar. Ibland, om hans hund bajsar och han redan gått förbi papperskorgen med så lite som ett par steg bär han hellre med sig påsen i flera kilometer till nästa korg för att inte öda någon tid. Det han glömmer att ta i beaktande är att det går långsammare att ta sig fram med noll lediga händer och en hund. Men rakt är det i alla fall. 
 
Inte ens när det är så kallt att man egentligen inte kan förväntas ta hänsyn till någon annan känsla än kylan låter han sig ledas runt ett problem. Han fortsätter oförtrutet framåt. Om det blåser hårt flyger hans lilla hund iväg i kopplet ibland och då rycker han i den lite grinigt och säger "nu får du skärpa dig Klas, du vet vad jag sagt om att dra". Hade han haft tid att vända sig om hade han kanske sett taxen lyfta som en flagga i nationaldagsstormen och varit en aning bussigare och lite mindre hussigare. 
 
"Vad ska han med en sån där liten råtta till?" säger högljudda tanter han möter. Det är det näst sämsta han vet. Det först värsta är det obehagliga kliet inuti nyckelbenen som uppstår varje gång han måste dansa den ofrivilliga dansen när han är på väg att krocka med en person på gatan. Människor får man inte gå över hur som helst, han har väl principer, han är väl inget odjur heller? Då tar han mot sin vilja ett steg åt sidan men som av en ofattbar otur tar hindret framför honom alltid ett steg åt samma håll. Sådär håller de på till den ena tackar för valsen och ursäktar sig för att hämta mer bål. Eller det är så det känns i alla fall och då börjar det som sagt kittla i hans clavicula.
 
Däremot får man sitta på människor brukar han tänka, både bokstavligt och bildligt. En gång frågade någon honom om han satt på en skräddare och det gjorde han ju inte för just då stod han på Hornsgatan vilket han också påpekade för frågeställaren som gav honom en kostig blick och gick iväg. Den enda rimliga slutsats gubben kunde dra var att han träffat en knasboll. En nöt. Vilken sorts nöt visste han inte, möjligtvis en paranöt, men i bollfrågan var han desto säkrare att det var en basketboll. En opumpad som blivit mjuk och som inte studsade tillbaka. 
 
Han är ganska kort men gläds åt att han åtminstone är långsynt. Väl på jobbet är han tvungen att hålla siffrorna en bit framför sig och kisa men det finns inte mycket utrymme innanför tidtabellen så ganska ofta händer det att han hänger upp en etta och utanför står jag och undrar varför bussen inte dyker upp förrän efter sju minuter.