Bakåt in i framtiden.

När jag slår av på steget inser jag att det inte är en hägring. Framför mig, som morsekod - några korta stötar, en lång, kommer en rullstol åkandes baklänges i uppförsbacken. Mannen tar fart med sitt ena ben och har säkrat det andra, avtagbara, tryggt i famnen. Knuff. Has. Mot den soliga blåsten som är på väg i en annan riktning än den han ska åt. Han har en blåtira han fått av en givmild person och om jag stod bredvid honom länge nog skulle jag vara bakis dagen efter. 
 
Två äldre kvinnor passerar, först mig sen honom, utan att lägga märke till det som händer. Den ena berättar med iver för den tysta om den nya matta hon köpt, gjord på enbart hakhåret av en kamel. 
 
Vem av oss är konstigast? Jag riktar misstankarna mot mig själv. Jag, som inte märkt att jag håller andan men inte längre min telefon. Jag hör mitt eget hjärta. Det låter som när man vadar i torra löv på hösten, ett städse och stadigt sus. Medan somliga av oss öppnar kalendern många morgnar för att avgöra om vi kan ligga kvar i sängen utan att prata med någon backar sig andra säkert, långsamt och med tillförsikt in i framtiden, i denna bästa av världar. Det måste ju ändå vara det rimligaste.