Mellan mina tupplurar.

Egentligen tänkte jag skriva ett inlägg redan förra veckan om olika tupplurar jag haft, och gillat, under förra helgen men det glömdes bort på grund av allt levande jag ägnat mig åt och nu har jag börjat tvivla på ämnets nyhetsvärde. Låt mig bara sammanfatta det kort genom att säga att det faktiskt är härligt att sova mitt på dagen med ett litet glas innanför västen. Och när jag skriver västen menar jag kroppen. 


Men mellan alla sovpass har jag faktiskt hunnit göra en hel del och det kan vi ju gå igenom tillsammans. Visst? Till exempel har jag druckit rosé med kollegorna och sen gått på Under Bron som levererade någon slags bottennotering i pepp förra fredagen. Men det är okej, snart öppnar Trädgården och då blir allt kul igen. 

Dagen efter var jag bakisdjuret hela dagen men lyckades ändå lämna lägenheten (sängen) för att kolla på Johannas nya ställe samt för att äta mycket friterad mat. Perfekt.

På söndagen tog jag igen förlorad tid och maxade dagen med två frukostar, shopping, yoga, bad och promenad. Det var sexton grader i Sthlm och det kändes som att någon skakat liv i min dammiga benmärg. Gu, vintern känns aldrig längre än när den precis håller på att ta slut. 

Sen packade jag ihop hela mitt liv i lådor samtidigt som jag var sjuk, diskuterade intersektionell feminism och hade pms. Inte samtidigt då.

Efter att jag hade befunnit mig på samma geografiska plats i en och en halv vecka var det återigen dags att lägga livet i händerna på SJ och jag åkte ner för att se brorsan disputera. En väldigt stolt stund samtidigt som jag för första gången i livet kände mig som en riktig idiot. Det var en märklig känsla att sitta och lyssna på människor som pratar ett språk man kan och där varje enskilt ord har en greppbar mening men där sekvensen de är sammansatta i är helt ologisk. 

Dagen efter tog jag min resväska fylld med sprit och åkte vidare till Malmö för att hänga med Hanna och Pia. Vi promenerade i cirklar, ställde oss i en kö och hamnade på en gospelkonsert i Johanneskyrkan där de bara sjöng Michael Jackson-låtar och Kent Wisti predikade. Ingen av oss är religiös men när vi gick hemåt efteråt kände vi oss typ hundra kilo lyckligare. 

Söndagen tillbringades med tusen koppar kaffe och planerad påfyllning av det kulturella kapitalet. Och nu sitter jag på ett tåg för tusende gången i år och imorgon bor jag på en ny plats och allt känns ganska bra.