Revolutionära förhållanden.

På Östermalm går det ofta omkring en man med kanske trettio skjortor i famnen. Om helvetets innersta krets innebär ett evigt kringsläpande på lösa flyttkartonger med en väska på axeln som ständigt glider ner så måste skjortorna vara den sjunde kretsen minst. Det ser jämt ut som att en av dem är på väg att rymma från högen och när mannen försöker parera ett flyktförsök ser en annan skjorta sin chans. Kanske är det hela inte så konstigt. Tänk om han helt enkelt har en enda favorit som han bär, dag ut och dag in, och för att slippa ängslas över vad de andra ska tycka tar han ut dem på promenad med jämna mellanrum. Så att ingen ska känna sig ledsen och utanför. Men skjortorna vet.

Detta subversiva förhållande mellan en man och hans skjortor får mig att tänka på de nya band som knyts mellan sakerna i mitt förråd. Mellan mina skridskor och brödrosten, mellan Roald Dahl-metrarna och jultomten med fallskärm, mellan ett par slitna sandaler och några bortglömda cd-skivor. Jag tänker att de inser att de en gång varit på samma fest men aldrig mötts eller att de har gemensamma bekanta, jag menar alla känner ju termosen. De förundras över osannolikheten i sina möten men är ändå glada över att de faktiskt träffat varandra, för det är så kul när man lär känna nytt otippat folk. 

När jag en dag särar på dem och kör några till Stadsmissionen medan andra får ligga kvar under takbjälkarna på Brännkyrkagatan kommer de att kramas hårt och säga att de alltid kommer att höras och att de måste ses snart igen för att ta en fika; men så blir det ju aldrig. Vi vet.