Rumslig värdighet.

I rulltrappan ner mot Zinkens tunnelbana kämpar jag med att inte välta framåt eftersom jag tvärnitat för en snubbe och min rörelseenergi har inte riktigt kommit ikapp skeendet. Mannen framför mig har fått syn på en bekant på väg i rulltrappan som går uppåt och som Kaj och Börje hojtar de till varandra så att det ekar i hela hallen. Med en ledighet och timing, som är komplett främmande för mig, slår de ihop händerna i en hälsning och på några sekunder är hela händelseförloppet över och min hastighet har reducerats till noll av en, numera, lite förvånad person.
 
Hela det här scenariot fick mig att minnas våra eftermiddagar på bowlinghallen i Trelleborg. Den låg precis bredvid gymnasieskolan och vi tillbringade åtskilliga håltimmar med att spela biljard där. Det fanns ett enda bord som man fick köa till och för att få ut bollarna krävdes det att man sköt in två femmor i ett litet fack. Omgående hörde man hur det började mullra i bordets inre och efter en liten stund rullade bollarna ut i ena änden.  En sådan eftermiddag hade min klasskamrat Björn, vars främsta talang var att han kunde få in ett Digestivekex på högan i munnen, fått slut på mynt och ropade till Linus som stod på andra sidan rummet och frågade om han hade några på sig. Linus plockade stilla upp en femma ur fickan och singlade med en knäpp iväg myntet som landade utan hinder i Biges utsträckta hand. TRE METER BORT. Som om det vore något de övat på tusen gånger och som om det vore den naturligaste sak i världen. 
 
Klentroget betraktade jag scenariot som utspelat sig och tänkte för första gången i mitt liv tanken att vissa människor, och särskilt männen i mitt liv, har en förmåga att förhålla sig till det fysiska rummet med en värdighet och smidighet som jag helt saknar. Min relation till rumsliga ytor är mer som relationen mellan mobbare och offer där varje föremål är utplacerat så att jag ska gå in i det eller slå tån i det eller snubbla över det. Som den gången jag bröt handleden av att trilla när jag gick rakt fram på platt mark. Eller den gången jag fick hjärnskakning från att ha gått in i en lyktstolpe för att jag gick och pratade. Eller som när jag böjde mig fram för att plocka upp en deo och, as you do, lyckades punktera lungan.
 
Den fundering jag gått omkring med sedan dess och som åter väcktes till liv imorse är när folk egentligen lär sig att göra sån här skit? Hölls det lektioner spatial pondus som jag missade? Och vad i helvete höll jag på med då? Det är och förblir ett mysterium men jag misstänker att jag med hög sannolikhet befann mig på akuten.