Je suis en idiot.

 
Fördelarna med en skadad axel är inte överväldigande många men en positiv sak är att jag snart är ambidexter. I alla fall vad gäller mobilanvändarvänlighet. Finns det en vilja finns det ett sätt och jag var inte direkt svårmotiverad när jag insåg att det stod mellan att släppa telefonen eller att lära mig helt nya skills med vänsterhanden.
 
Övrigt som livet tvingat mig att ta tag i den senaste tiden är att laga min egen Shakshuka eftersom Falafelbaren fortfarande envisas med att inte servera det (se bild ovan, kan nån snälla ge mig beröm för att jag lagat annat mat än finncrisp med "la vache qui rit"-ost och srirachamayo?), att (bildligt talat) kräla på marken för både HSB och Skatteverket för att få dem att rätta till ett fel som de är ansvariga för (utan framgång ska tilläggas så snart ligger jag bokstavligt talat på deras uppfart och skriker om nåd), att ställa in min New York-resa på grund av nämnda oenighet med statliga mydigheter samt att äntligen vada mig igenom det träsk som det är att läsa Ulysses på engelska. Det sista är mer en skräckblandad förtjusning ska erkännas eftersom jag ändå finner visst nöje i det, träsket består framför allt av att jag inser hur jävla obildad jag är och DO I EVEN READ måste jag ständigt fråga mig själv. Och med ständigt menar jag ständigt för trots att jag läser en version med annotationer behöver jag ändå hela tiden pausa för att googla beskrivningar på beskrivningarna. Och som om inte hälften vore nog tvingades jag häromdagen att inse att jag inte visste vad ordet "drygt" betyder och att jag använt det fel i alla år (insert Skriet-emoji).
 
Mitt självförtroende i livet generellt grundar sig på mitt kulturella kapital men nu nödgas jag erkänna, för mig själv och alla andra, att jag inte bara är omgiven av idioter, jag ÄR en idiot. Tack livet. Skönt att inte gå omkring och tro en massa saker om sig själv. 
 
Utöver detta misstänker jag att jag snart måste köra både min hund och mig själv till någon slags vårdinrättning. Otto för att han haltar på höger framben och jag på grund av tidigare nämda axel. Det är fett när livet vill lära en läxor, som till exempel insikten om hur mycket jobb som återstår efter att man egentligen vill ge upp, men är det tvunget att få alla läxor på en gång?
Do you even lift - Falafelbaren - HSB - Shakshuka - Skatteverket - Ulysses

Möcklamo 2017.

 
När jag drar tröjan över huvudet fastnar den som alltid i min tofs. På halslinningen som sluter tätt kring min panna och längst ut på de nu lite för långa ärmarna kan jag känna att den fortfarande är blöt sen i fredags. Tung är den också.
 
Vi körde fel och rätt på småvägar medan vi lyssnade på musik. När GPS:en sa att det var hundra meter kvar var vi mitt i mörkaste skogen på en liten grusväg. Vi kröp fram sista biten och i samma sekund som jag sa att vi nu borde vara framme uppenbarade sig en glänta. Ur högtalarna dunkade ljuvlig techno och över hela himlen, och långt in skogen, det finaste ljuset. Inte långt efter att vi kom började det regna och dropparna fångades upp av lasrarna och röken och föll ner runt oss som glitter i drivor. Vi stod på det mjuka skogsgolvet och dansade i timmar och när solen gick upp, och vi var så blöta som några människor rimligtvis kan bli utan att lösas upp, drog vi ut madrassen ur mitt tält, la oss i en tipi och somnade till alla jordens bra ljud. Regn, vind, fåglar, kryp, andetag.
 
 
Dagen efter ropade vi på varandra i skogen så ingen skulle komma bort när vi gick för att bada, hämtade saker en kan äta och klappade snällt på varelser som annars kanske ingen klappar på, myror, flugsvampar och sniglar till exempel. Sen hängde vi i gäng tills det blev mörkt och någon bestämde sig för att det var dags att dra igång strömmen och musiken igen. Att lägga sig ner, mitt under en låt, och låta basens vågor skaka alla ens molekyler är bland topp fem saker en kan göra med sin kropp. Vi avslutade den här festivalsommaren med att ännu en gång stå under en stjärnklar augustihimmel och lyssna på den högljudda tystnaden. 
 
Det gör inget att tröjan är blöt bestämmer jag när jag äntligen lyckats krångla på mig den, då känns det bara som att jag fortfarande är kvar i en solig och regnvåt skog i Möcklamo och sämre platser finns det ju. Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag har gjort för att förtjäna att få vara en del av något så fint. Jag är bara evigt tacksam. 
Möcklamo
1

7AM DROP.

 
Det borde finnas ett ord för när man står på dansgolvet och väntar på basen - och den uteblir. Musiken byggs sakta upp och precis när man tror att drop:et ska komma, kommer det ett break eller cut och sen börjar det om från början. Det är en kombination av frustration och förtjusning, för man vet att det antagligen kommer att bli ännu fetare när det väl händer. Men ändå, den känslan. Kan det finnas ett ord?
 
Det här ligger jag och tänker på när jag stirrar in i det kompakta mörkret ute på Björhövda. På vägen ut har vi bromsat för igelkottar, älgar, katter och hästar och pratat med dem, varenda en och kallat dem alla för grisen. Vi gör planer, för helgen och livet och ibland känns det så fint allting att jag måste börja gråta i förväg. Liksom ta ut lyckan i förskott. Men det är lika bra, då är man i alla fall glad en gång. 
 
Efter tjugo minuter av att stirra in i svärtan händer flera saker samtidigt. För det första inser jag att det faktiskt inte är dimmigt, det är mina ögon som inte är vana vid att fokusera på långt avstånd i allmänhet och evigheten i synnerhet. Det krävs en ansträngning för att skärpa bilden och nu bestämmer jag mig för att låta bli. Om jag bara slappnar av bildas det mönster över hela natten. För det andra har stjärnorna som lyste med sin frånvaro (pun intended) trätt fram ur dunklet och lyst upp hela Vintergatan. "Ditåt kan man åka i all evighet och dö innan man kommit fram" säger Bex där vi ligger på rygg på bryggan och vi börjar skratta och kan inte sluta. Det är kul för att det är lika delar sant och absurt. Precis då hörs ett illtjut från Sanna och rakt ovanför oss flyger en liten meteor in i vår atmosfär och brinner upp framför våra ögon. Sen en till och ytteligare en. 
 
Utan att jag ens lagt märke till det har Otto också kommit till ro och vaktar stilla alla fiskar som tittar upp över ytan, också för att kolla på stjärnor utgår jag från. Han är knäpptyst och knäppstilla och det är som att han förstår att det är viktigt. När vi kollar på klockan efter vad vi tror är tio minuter har det gått nästan en timme. Vi är kalla men omstartade. Tankarna har äntligen lugnat sig och alla ljud har blivit perifera. Vi börjar om. Värmer upp oss sakta i bastun, sover drömlösa sömner och när vi vaknar på morgonen kommer äntligen drop:et. Vi slänger oss i det salta vattnet och låter hjärtats bas dunka högt. Förlösning. Vi kommer att orka ännu en måndag. Det borde finnas ett ord för den känslan också. 
7AM DROP - Andy Cato - Björhövda - Perseiderna