Oss får ingen måndag fatt i.

 
Jag gungar dävet fram och tillbaka. Min kropps pendlande är inte mitt, det är något annat och vid mina fötter ligger Otto och vaggar i samma främmande takt. Det är tunnelbanetyst och endast vagnen jämrar sig högt, passagerarnas litania har fastnat på insidan, bakom oseende ögon och tigande, orörliga, munnar. Den som vet vad som är värt att höra kanske lyssnar till smällarna och dånen från vattendropparna som sakta kanar ner för varje hårstrå i Ottos päls. Det bildas en pöl under oss, den får vittna om att vi ännu inte har resignerat.
 
En halvtimme tidigare färdades vi i samma riktning men fick svårt att andas och var tvungna att vända och slänga oss i Mälaren. En närmare granskning skulle visa att jag fortfarande har glitter i hårbotten men att jag numera saknar underkläder för att jag råkade glömma dem vid badplatsen. Att mina kläder, av fukt, är klistrade mot kroppen och att vattnet under mitt säte vibrerar lätt av funken som min puls slår ut med en allt ökande intensitet.
 
Snart finns bara körer i hela mig och de kräver att få tillbaka kontrollen över mina rörelser. Jag ger efter och börjar följa rytmen inuti istället för den som är utanpå. Musiken gör kaos med ångesten som kliar i min bröstkorg och lagom till att vi kommer fram till Östermalmstorg har den lättat. Den är ånga som dunstar. Som samlas i moln och blir till regn. Som regnar ner i sjöar som jag kan flyta i helt tyngdlöst eller tävla i med Otto.
 
Och försöka går ju. Men oss kommer ingen måndag ikapp.
Ångest