Om att gå i ide.

Den här helgen har gått i snigelfart, och jag säger inte bara det för att jag nyligen hittade nåt himla snigelsekret i min necessär som jag fick av JC sist vi sågs. Jag trodde att det skulle vara en större utmaning att ducka för helgens aktiviteter men det visade sig att man kan tacka nej till att gå ut och ändå vara delaktig genom att sova till fyra på eftermiddagen dagen efter, som alla andra, och därmed ge illusionen av att man faktiskt gjort saker ihop. Jag var så övertygande att jag till och med lyckades lura min egen kropp att jag var bakis och har således haft ont i huvudet hela söndagen. Imponerande, non?

Trots min semidvala har jag ändå hunnit med att hänga med Otto innan han lämnades bort, bruncha, ha förfest, läsa och gå på bio. Mest imponerande är dessutom att allt detta skett utan att jag lyft ett enda finger. Inte för att regna på min egen parad men jag misstänker att det här är någon form av peak i min existens. Från och med nu kan det bara gå utför eftersom jag misstänker att jag så småningom återigen förväntas vara involverad och närvarande i uppstyrandet av mitt liv. Men den dagen, den sorgen, för att citera min käre bror. 


Imorgon bär det återigen av till Ulricehamn och en veckas nattinspelningar väntar. Oh joy, alla kommer säkert vara jätteglada hela tiden.