Sol på Södermalm.

Jag har känt mig som ett sudd. Men lite sol på Södermalm var det som saknades, för att skärpa silhuetten. 


Igår mötte jag upp Gustav på Dovas som inte är Dovas längre, vars nya namn jag inte ids lägga på minnet. Där beställde jag cognac för att utdriva en eventuell gryende förkylning och bartendern kom tillbaka med en flaska likör 43. Som en föredetta ivrig drickare av nämnda likör påpekade jag omgående misstaget. Han ursäktade sig med att det var första dagen på jobbet och försvann en stund igen endast för att återvända med Amaretto. Jag erkände mig slagen och sippade på mandelmassa medan vi diskuterade 20-åringar och politik. 

Ett av de inlägg jag hittade i mitt bloggarkiv igår var en tio år gammal msn-konversation mellan mig och Gustav där han förde ett resonemang om att pingisrack var ett dåligt namn pga sakens storlek och att det rimligtvis borde heta pingispalett istället. En kamp som han inte var villig att ta upp igen, visade det sig. Vi konstaterade dessutom, lite uppgivna, att vi tillbringade större delen av 2000-talet utan att ha en enda politisk diskussion. En påminnelse inte bara om våra privilegier utan också om att det faktiskt fanns ett litet litet fönster när saker under en kort period faktiskt var annorlunda. Det är nästan svårt att minnas och känns så otroligt främmande idag, när i stort sett allt är politiskt. Vad man äter, vem man dejtar, vad man pratar om och så vidare i all oändlighet. 

Det är bra. Jag tycker att alla ska tvingas ta aktiva beslut och kunna motivera sina handlingar. Oavsett om vi är ense eller inte. Men det gör mig också lite ledsen, att det inte är en tid där vi kan unna oss lyxen att döpa om idrottsredskap under en hel eftermiddag.