Dag 1 av 33.

Dag 1 och hittills har jag:


>> Blivit analfabet. 
>> Glömt var jag bor. 
>> Gått ifrån en bil som jag inte stängt av. 
>> Brottats med ett tanklock i en kvart. 
>> Frivilligt klafsat runt i lera och mest råkat patinera mig själv snarare än kostyms skor. 
>> Svängt åt vänster i en rondell men fortsatt rakt fram med bilen. 
>> Kört genom världens finaste och dimmigaste solnedgång. 
>> Skrikit åt hur fin månen är. 

Det kommer att bli bra det här. 

Det kommer att bli bra det här. 

So nice, you have to say it twice. 

Min vecka i selfies.

Förhoppningsvis kommer jag kunna bjuda på lite detaljer från inspelningen så småningom, efter att vi har haft pressrelease, men tills dess blir bildmaterialet torftigt. Under tiden blir det foton på ett motiv jag alltid har nära till hands, mig själv. 

Preppveckan var hektisk och inte ens Snapchatfilter kunde rädda mitt trötta fejs lagom till fredagen, vilket en av mina kollegor så snällt också påpekade. Har dessutom svårt att identifiera djuret men jag gissar på kanin. Non? 


På måndag börjar de faktiska inspelningarna och innan det är över håller vi en kollektiv anda och hoppas att inget går åt helvete i sista stund. Det brukar det visserligen alltid göra men vi är filmarbetare, vi kan lösa vad som helst. 

Helgen tillbringades hemma där jag äntligen fick krama på Bex som återvänt från semestern, gick på musikal, gick på födelsedagsfest, skapade en helt ny programserie som måste bli verklighet, åt vegokäk som var tillagat på ett rimligt vis samt maxade kompishäng. Idag åker vi tillbaka och jag har en miljard grejer att göra innnan så nu måste jag lägga telefonen ifrån mig. 

Popcorn.

Jag missade årets popcorndag men kompenserade med att, två dagar för sent, lyckas med en bedrift ingen människa någonsin klarat av förut. Nämligen att poppa spispop och poppa varenda kärna. Jag dansade en segerdans och firade med Otto. 


I övrigt har helgen mest bestått av packande inför Ulricehamn och så har jag tagit tillfället i akt att vara ensam med tanke på att jag nu kommer vara ihopklämd med 40 pers dygnet runt i två månader. Oh joy. Det kommer bli kul, jag vet det av erfarenhet, men jag hatar förändringar så därför har jag ångest nu. Kommer säkert känna samma sak fast tvärtom när inspelningen är slut. 

Jag passade även på att promenera med Otto och gick för första gången genom Skinnarviksparken och Högalid sen jag flyttade i juli. Jag hade i stort sett gett upp på att kunna bo i området och har inte kunnat gå mina vanliga stråk utan att bryta ihop så det kändes fint att strosa omkring där och veta att det snart kommer att vara mitt hem igen. 

Jag har en väldigt tydlig målbild och det är att få sätta nycklarna i låset till min egen lägenhet när jag är tillbaka i Sthlm på heltid. Det känns dock väldigt surrealistiskt än så länge. Allt känns ganska spaceigt i livet om jag ska vara ärlig och ironiskt nog är Ulricehamn det enda konstanta, varenda liten grej är annorlunda mot förra året. Varje dag känns det som att jag ska vakna upp ur en dröm men så gör jag inte det. Och jag tror att en stor del av den känslan beror på att jag varit bostadslös, om än ej hemlös såklart. Så förhoppningsvis kommer lajf kännas lite mer som lajf igen lagom till sommaren. Hoppas.