Dom bästa orden.

Det finns en regel som säger att du som skåning måste backa andra skåningar genom att skorra extra mycket på rrrrr:en när ni ses i offentliga icke-skånska miljöer, aktivt side-eya alla som pratar om att Skåne ska grävas loss från Sverige samt att du måste lyssna på alla radioprogram med skånska pratare. Vilket alltså är alla radioprogram.
 
Det finns dessutom en till regel som säger att om Sandra Beijer tipsat om något på sin blogg så måste du lyssna/läsa/titta på det omgående för att inte vara hopplöst bortkollrad i samtliga diskussioner i din närmiljö, om din närmiljö råkar vara Stockholms innerstad. Av dessa två anledningar, samt en tredje som jag återkommer till sen, lyssnade jag på Emil Jensens Vinterprat på väg till jobbet imorse. 
 
Att lyssna på Emil Jensen är som att låta en skånsk honungsstämma ge dig en guidad tur genom dina känslor. Det känns som att äta glass när du har halsbränna, som att ta en varm dusch när du är bakis, som att glida ner i ljummet Mälarvatten efter att ha legat på en solig och lite sticksig klippa.
 
Det är det yttersta beviset på hur vårt känsloliv hänger ihop med våra tankar och reaktionerna blir rent fysiska. Jag skrattade högt, hummade igenkännande för mig själv och kände bokstavligt talat hur luften sögs ut ur lungorna innan jag till slut började gråta. Det var som en hundraprocentig uppvärmning av själen (själven) och jag kände mig som så himla mycket mer människa när jag lyssnat klart. Ett bättre betyg kan jag knappast tänka mig.  
 
Emil Jensen har de bästa orden, de regnar ner på en som ett sommarregn, först med stora tunga droppar och sen som smattrande spikar. Och det är såklart den tredje anledningen till att man ska lyssna på hans Vinterprat. För att det är briljant, för att han är en fantastisk poet, för att livet ganska ofta är hur man väljer att använda orden.
Emil Jensen - Vinter i P1 - Vinterprat