Snart är vi intrasslade.

Medan jag de senaste dagarna har försökt att få styr på känslorna efter Gagnef har jag funderat på vad jag ska skriva som inte redan sagts om den här festivalen. Jag stämmer gärna in i alla typer av körer, hyllningskören ej undantagen, men det känns otroligt fattigt jämfört med det jag upplevt och jag vill så gärna att alla som inte var där ska förstå på allvar. 
 
 
Men låt mig försöka såhär; somliga nätter drömmer jag otroligt intensiva och detaljerade drömmar, som kan vara fyllda av sorg och åter sorg, oändlig kärlek, outsäglig skräck eller hysterisk lycka. Det är de morgnarna jag försöker klättra upp ur kaninhålet, tillbaka till verkligheten, medan blytung sömn fortfarande pressar mig mot sängen så till den milda grad att det känns som att jag disintegrerats och blivit ett med lakanen. De dagarna tenderar drömmarna dröja sig kvar som en dimma och en känsla av surrealism höljer vardagen. För hur kan något så levande vara sekundärt i förhållande till sinnevärlden? Hur kan dessa upplevelser, som jag delat med ansiktslösa men ack så verkliga personer, inte vara på riktigt?
 
Jag brukar trösta mig med tanken att de kanske visst är det. Att de drömmar jag drömt har ekon hos människor jag inte känner och att de varit med om samma saker fast ur sitt perspektiv. Som evangelier; utan en Messias men med brödbrytning. Den här typen av drömmar har jag haft sen jag kom hem från festivalen och det är väl egentligen inte så konstigt för det är precis så Gagnef känns. 
 
 
Så imorse läste jag en artikel på Facebook som påminde mig om en teori jag tänkt på många gånger och som på något sätt summerar hela det här äventyret. Inom fysiken finns det ett fenomen som kallas kvantsammanflätning (vars namn på engelska >> Quantum Entanglement << som vanligt är långt mycket mer poetiskt än på svenska). Kvantintrassling som det också kallas är ett delat tillstånd av två separata partiklar. Ett företeelse som innebär att om två eller fler partiklar är sammanflätade kommer ändringar av den ena av partiklarna omedelbart att medföra att egenskaperna för den andra partikeln ändras – oavsett hur långt det är mellan dem. Vad som sker med den ena partikeln sker också med den andra. 
 
 
Forskare har ännu inte lyckats lista ut hur det här går till men de har lärt sig att skapa hoptvinnade partiklar på begäran, vanligtvis genom att skjuta en laser genom en kristall. Någonstans här känns det som att min hjärna ska explodera av den här informationen och det enda jag ser framför mig är skivomslaget till "Dark side of the moon" och det här är ett sidospår i den här texten men ni fattar att jag omöjligt kunde utelämna det. 
 
 
Nåväl, om vi dessutom applicerar den här teorin på det vi vet om information börjar tanken svindla. Om det skulle gå att bygga stora nätverk av intrasslade partiklar skulle möjligheterna vara oändliga, det skulle innebära ögonblicklig kommunikation mellan sammanflätade partiklar där information färdas snabbare än ljuset. DET mina vänner är likvärdigt med att information färdas bakåt i tiden – det vill säga TIDSRESOR. Nu tar vi en paus och tänker på det här.
 
Den här teorin är gammal och går stick i stäv mot den speciella relativitetsteorin, vilket tråkmånsen Einstein också var snabb med att påpeka, och fysiker idag säger att den inte går att applicera på kommunikation så som vi definierar den idag. Och det är mycket möjligt att vi inte kan göra det än men en gång trodde vi också att jorden var platt och att det fanns en allsmäktig gud. Det är viktigt att vi inte slutar ha visioner.
 
 
Så det är vad Gagnef är för er som inte förstår. Gagnef är kvantsammanflätning. Gagnef är ett nätverk av människor som drabbas av samma sak. Gagnef är tidsresor och delad kärlek. Din lycka är min lycka. Din pepp är min pepp. Din rytm är min min rytm. Ditt skratt är mitt skratt. Hur betryggande och stort och magiskt är inte det? Snart trasslar vi in oss igen. 
Drömmar - Fysik - Gagnef - Gagnef2017 - Kvantintrassling - Kvantsammanflätning - Quantum Entanglement - Skankaloss - Tidsresor