Återuppladdningsbara batterier.

 
Livet kan inte alltid delas upp i prydliga och separata fack. Eller jag kan inte göra det med mitt liv i alla fall. Jag tror att det handlar om att jag aldrig gör saker halvhjärtat. Antingen hundra procent eller inte alls. Det är därför jag har så intensivt driv men också därför jag blir så besviken när folk inte är pepp. Det är därför jag alltid gör det jag säger att jag ska och genomför varenda tanke jag tänker men också varför jag i perioder skickar andra saker åt sidan, saker jag onekligen borde ha ägnat mer tid. Det är därför jag bara kan jobba med saker jag älskar men också varför jag ibland är orolig för att jag bränner ljuset i båda ändar.
 
För vi människor har ju uppenbarligen återladdningsbara batterier. Och just nu är jag en himla iPhone, fem minuter i jacket och sen är jag redo att köra igen. Men tänk om jag en dag inte kan ladda om? Tänk om jag en dag blir min iPad? Som måste suga ström i åtta timmar bara för att vakna efter att ha slocknat? Tänk om sol och hundar och vänner inte är nog en dag? Borde jag ens oroa mig för det här? Orkar jag oroa mig för det här? Är det här kanske en av de sakerna jag helt enkelt inte ska ägna några tankar åt över huvud taget? Säg ärligt. 
1
Ulrika

det är ganska nyss jag lärde mig att det försämrar batteritiden att köra tills batteriet är helt slut och telefonen dör? trodde det var tvärtom. och just den biten passar nog in i din liknelse, och om du borde oroa dig - man kan köra tills batteriet börjar bli lågt, och då är det okej att man laddar upp sig sen och bara börjar om igen. men kör man tills man slocknar, då skadar man sitt batteri på sikt. skulle jag tro.
man får koppla in sig i jacket i tid med andra ord.

Svar: Ja, det låter klokt :)
Joana