Mänskligheten är lindring och vederkvickelse.

 
Bex skickar sms till mig med en Spotifylänk när jag sitter med ansiktet djupt nerkört i handflatorna och suckarna tungt haglandes över morgonkaffet. De plumsar i och lämnar små kaffestänk över hela tangentbordet, hålslagaren och mitt post-itblock. Jag har inte orkat öppna jobbdatorn. Den här morgonen tar Bex tecken mig bort från skrivbordet. Jag slår hål i taket, flyger genom molnen och lämnar atmosfärens fyra skikt (om man räknar in pauserna). 

Jag stannar i termosfären och kollar på norrsken innan jag seglar vidare.Var slutar atmosfären och var börjar rymden? Faktiskt ingen tydlig stans, atmosfären tunnas bara ut mer och mer tills den rätt vad det är vaknar till och upptäcker att den plötsligt blivit något annat. Som jag. Jag avskyr verkligen pauser när jag tänker efter. Mellanrummen. Exempelvis mellan högtid och vardag. De där helt stilla dagarna när allt har upphört. Jag tycker bara om att gatorna är tomma när jag vill att de ska vara tomma, och det är aldrig när jag är bakis. När jag är bakis vill jag att alla ska vara ute samtidigt och linda in mig i sitt sorl och sin mänsklighet så att det känns som att jag hör till. Som att jag finns och inte har slutat existera under natten. Det här är viktigt. 

Ute i rymden, dömda att kanske förevigt vandra Vintergatan, åker Voyager Interstellar fram bredvid mig. De båda farkosternas uppdrag är att ta sig bortom de yttre gränserna för vårt solsystem och rapportera tillbaka; behövdes det verkligen en handduk, var fisken menlös, är svaret verkligen 42? Med sig bär dessa utforskare en slags tidskapslar som ska berätta människans, och vår världs, historia för andra eventuella rymdfarare. Meddelandet bärs av en fonografpost - en 12-tums guldläterad kopparskiva som innehåller ljud och bilder som särskilt valts ut för att visa mångfalden av liv och kultur på jorden. Symboler förklarar rymdfarkostens ursprung och anger hur inspelningen ska spelas. Som en himla IKEA-manual för utomjordingar. Denna inspelning lyssnar jag på under andakt och med tårarna strömmandes längs med kinderna och ner på min hals och in mellan mina bröst medan jag svävar fram. Hälsningar på femtiotre språk och musik från alla världens hörn och epoker. Men det särskilt intressanta är delen med jordens ljud. Dessa är vår planets ljud, värda att berätta om för eventuella Marspersoner.

Stråkar som bygger upp till ett crescendo, låter som en flygräd, en stor knall av något slag (känner jag inte till alla jordens ljud?), vatten som kluckar vid en brygga, ett sommarregn med åska, en bäck som porlar, (jordens ljud är mycket vatten), vinden som viner, syrsor, vågor mot en strand, fågelläten - änder, en som knorrar, en riktig kakafoni, grodor, tropiska ljud, valar, elefanter, noshörningar, alla djur, apor, vinden, vinden, vinden, vargar som ylar, fotsteg i grus, avlägsna röster kring en eld, slamrande och hamrande, hundskall, får, getter, kor, mekaniska ljud, något som sågar i trä, en slagborr, morsekod, något horn, en trävagn som rullar på ojämnt underlag, hästar som drar en vagn, en tågvissla, ett tåg som åker förbi, en bil, en buss, en racerbil, uppskjutningen av någon rymdfärja med nedräkning, ett barn som gråter och blir tröstat, ett propellerplan som flyger iväg. 

Carl Sagan som varit med och valt ut innehållet till skivan har sagt att farkosten bara kommer att påträffas och ljuden spelas om det finns andra avancerade rymdfarande kulturer där ute (vilket egentligen är självklart men han är man och som sådan måste han naturligtvis påpeka det uppenbara) men att släppet av den här flaskan i den kosmiska oceanen säger något väldigt hoppfullt om livet på den här planeten. Jag håller delvis med men tänker att han inte visste då att jag en dag skulle lämna min arbetsplats och flyga bredvid, viska ut ord av tröst till de ensamma rymdfararna. Och låta deras klang trösta mig samtidigt. Mänskligheten är ibland lindring och vederkvickelse. Mot sorg och bakisångest. Mot alla åkommor som vi åsamkar oss själva. 

Joana Sorobetea