Pinsamt porös och uddlös.

 
Helgen kom och gick och det gör snart all elektronik i hushållet också. Jag vet inte om det är talande att all min teknik bara fungerar om jag slår den hårt? Jag dänger kameran i nattduksbordet i Tel Aviv och den springer plötsligt till liv igen. Jag slår näven hårt i datorn och den slutar bete sig som om någon som tagit ladd hela natten styr den. Jag klipper till den med min arm som har en trasig axel och det börjar göra ont igen.
 
Vi är ju trots allt bara maskiner. På oss biter inga vacciner. En detaljerad konstruktion med så många små komponenter som skapar friktion att tanken på att vi någonsin skulle kunna vara perfekta, icke defekta, är helt befängd. Verkligen oäkta. Huden som vår största rustning. Standardutrustning. Pinsamt porös och uddlös. Men ändå ambitiös, ja faktiskt helt gränslös i sin tillförsikt inför att allt på sikt ändå kommer att bli okej. Lovar dig. För både människor och teknik går att laga. 
 
Poesi