Om du är fäst vid sanddyner och salt luft.

 
Jag vet att det har varit tyst här ett tag men jag bordade ett plan, som åkte i en icke bekräftad mängd timmar, och hamnade någon annanstans. Resan var resultatet av en särskilt seg söndag när Bex ringde mig och sa, "jag vill åka bort" och jag hade inga invändningar så så fick det bli. Vi valde tidsresealternativet där man samtidigt åkte bakåt och framåt i tiden, men märk väl att vi reste ironiskt. Så ni inte får för er något annat. Vårt enda krav var att vi skulle hamna någonstans där det inte fanns någon som helst kultur som vi skulle känna oss nödgade att uppleva. Vi prickade helt rätt.
 
 
Vi hamnade på ett Hockneyfärgat hotell med pinterestvyer som grannar. Ett moget fikonträd mot knallröd mosaik. Varje morgon gjorde vi frukost som vi åt på vår lilla terass och lyssnade på sommarljud. Män som skrikhostar, svettiga pungar som lossnar från platstolar, barn som skriker, det vanliga ni vet. Vi gjorde vårt bästa för att blanda upp ljuden med att skratta massor. MASSOR. En morgon kom en ur personalen ut med en kvast och sopade till fikonträdet. "No es un poco temprano para eso?" övade Bex på sin spanska men kvinnan skakade på huvudet och kom över med ett moget fikon till oss. Sen försökte hon förklara för oss att fikon var en frukt och Rebecka gjorde sitt bästa för att inte få en hjärnblödning och skrika att hon redan visste det. 
 
 
Ljuset.
Ljuset.
Ljuset.
Ljuset.
 
 
"Såhär vill jag leva mitt liv om jag skulle vara förlamad som han tuggummit i Sausage Party" sa Bex en dag och jag undrade vad Stephen Hawking känner inför att hans eftermäle verkar ha blivit ett animerat tuggummi. Finns ju värre ändå. Men också bättre. "Bär ner mig till flamingon skulle jag säga varje dag" fortsatte hon och pekade mot horisonten. Hade inte hjärta att påpeka att hon inte skulle kunna peka när hon väl var förlamad.
 
 
Ökennatur är så ilande fin att jag knappt kan tänka på den utan att rysa. "Kan du fucking bestämma dig för vad du är" skrek Bex åt en kaktus med en vanlig trädstam längst ner. Jag kunde inte annat än att hålla med. 
 
 
Efter fyra dagar med tjuge timmars sömn låg vi och stirrade in i natten och undrade om det var såhär det kändes att vara utvilad. Vi antog det och la oss på andra sidan och sov vidare i fyra dagar till. Synd om alla er som inte har en Rebecka att resa med. Verkligen synd. 
Semester - Tidsresa