Right the way down, right the way deep, right the way, sound asleep.

 
Jag har så svårt att relatera till tid just nu för att det verkligen känns som att den inte angår mig. Jag kan inte interagera med något som är så oflexibelt och som bara utspelar sig utanför mig. Tiden har ingen förankring i det som sker i mitt huvud och alla vet ju att det egentligen är det enda som räknas. Men det har vi ju pratat om förut. 
 
Andra saker jag heller inte känner samhörighet med för närvarande är det faktum att jag numera måste fixa min egen mat. Vilket sjukt koncept? Mat är bara energi som någon annan levererar. En person som frivilligt har tagit på sig ett ansvar och som är kompetent nog för att utföra uppdraget. Jag är inte den personen. Eller, jag orkar inte vara den personen just nu. 
 
Jag orkar faktiskt ingenting. Jag tror att jag äntligen har dykt ner från den adrenalinvåg jag ridit på i över ett år. Återstår bara att se hur länge jag ska befinna mig i denna stiltje eller om det bara är temporärt. Hoppas det sista. 

Cirkusen har lämnat stan.

 
Jag var på cirkus och allt jag fick var det här jävla blåmärket. Igår höll jag tal inför teamet och om jag minns rätt så pratade jag om hur skönt det var att vi skulle slippa varandra efter idag. För är det vid något tillfälle man vill släpa fram sin torra, väl maskerade, ironi så är det när man håller tal och skriver sms. Men jag menade såklart att säga att de alla var himla underbara och att jag är tacksam för allt jobb de gjort och att jag kommer att sakna dom. Men det var som sagt inte det jag sa och sagt är sagt och då får det väl vara så. 

GBG - STHLM T/R.

Facebook rövknullade mig idag och la ut en massa bilder utan mitt medgivande. Låt oss bara säga att av alla dagar så var detta ändå en relativt okej dag att dela med vänner. Det hade varit supertråkigt om det här hade hänt vid ett av de tillfällen då jag haft en alldeles särskilt bra tuttdag och därför förevigat den för framtiden. Ni hör ju, det är en potentiell livsfara jag handskas med. 


Jag har också hunnit åka hem över en förmiddag för att gå på ett möte. Som vanligt svek SJ mig och det slutade med hetsåkning till Landvetter, och flyg, vilket var helt okej för solen sken rakt på mig i en timme och det kändes som att tanka upp insidan med honung. Jag känner mig alltid så annorlunda när jag reser. Som en liten planet som flyttar sig ur sin bana och frenetiskt försöker att se till att inget faller ur, eller av, på vägen.

Och tiden gör ingen skillnad på olika färdriktningar så man kan antingen hamna i Hässelby eller Rom på samma tid utan att man har gjort något särskilt för att komma varken till det ena eller det andra. Och under tiden pågår hela livet precis som vanligt och somliga dagar har jag så svårt att förstå att min förflyttning inte påverkar saker alls. För jag är ju inte där jag är. 

I övrigt har solen skinit på oss på Västkusten och mitt sega motstånd mot den här staden har sakta börjat ge vika. Problemet med Götet är att det alltid regnar så man går och tittar ner och då missar man den fantastiska arkitekturen. Älskar teglet och koppartaken och den distinkta industriella känslan. Det märks att det är en arbetarstad och den känns betydligt mer internationell än säg Stockholm. Stockholm är på många sätt ett unikum och det är en fantastisk plats men ibland känns det fint när det känns som att saker och platser är en del av ett större sammanhang.