Right the way down, right the way deep, right the way, sound asleep.

 
Jag har så svårt att relatera till tid just nu för att det verkligen känns som att den inte angår mig. Jag kan inte interagera med något som är så oflexibelt och som bara utspelar sig utanför mig. Tiden har ingen förankring i det som sker i mitt huvud och alla vet ju att det egentligen är det enda som räknas. Men det har vi ju pratat om förut. 
 
Andra saker jag heller inte känner samhörighet med för närvarande är det faktum att jag numera måste fixa min egen mat. Vilket sjukt koncept? Mat är bara energi som någon annan levererar. En person som frivilligt har tagit på sig ett ansvar och som är kompetent nog för att utföra uppdraget. Jag är inte den personen. Eller, jag orkar inte vara den personen just nu. 
 
Jag orkar faktiskt ingenting. Jag tror att jag äntligen har dykt ner från den adrenalinvåg jag ridit på i över ett år. Återstår bara att se hur länge jag ska befinna mig i denna stiltje eller om det bara är temporärt. Hoppas det sista.