När vi träffas har vi alltid känt varandra.

 
Tid är inte linjär och vårt lilla, men fasta, grepp om den kan en dag visa sig vara helt overkligt.
Orimligt.
Omöjligt.
 
På samma sätt kan man hävda att personer inte är greppbara. Jag är jag, men jag är en annan med min mamma än med Rebecka och ännu en tredje när jag är ensam. Till det lägger vi det faktum att stora, eller små för den delen, händelser kan få en att känna sig som en annan människa. En tidigare oprövad idé, en plötslig rädsla, ett hinder man tagit sig över, ena sekunden är man sig själv och i nästa kan man känna att det skett ett skifte. Man är ny. Ibland händer det över en natt ibland kan man bara se det med eftertankens kranka blekhet, men gjort är gjort. 
 
En sak jag funderat mycket över är hur det kan gå så många dagar i ens liv utan att man känner en person sen möts man vid något tillfälle och från prick den sekunden känner man varandra. Med den personen kan man antingen vara samma version av sig som man är för andra eller så kan man hitta på en helt ny variant. Om allt klaffar kan man med mycken möda så småningsom bygga en vänskap som, även om den är gryende, på något sätt ändå vävs in i den person man varit väldigt länge. Man berättar historier, träffar gamla vänner och visar upp fysiska och psykiska ärr för varandra tills det till slut känns som att man alltid varit nära. Då kan det plötsligt vara helt ogreppbart att det finns ett före och ett efter den stunden man möttes och med det följer ett slags vemod över förlorad tid.
 
Det finns dock tröst att få om man istället för att se på människan som summan av alla sina upplevelser ser på henne rent biologiskt. Det finns en vandringsmyt säger att alla celler i våra kroppar byts ut vart sjunde år. Men forskningen har visat att det bara är en halvsanning. Vissa typer av celler byts ut varje vecka medan andra celler aldrig byts ut. För många celltyper är omsättningen fortfarande okänd och det har exempelvis länge varit omtvistat om hjärtat består av samma celler genom hela livet eller om de nybildas, något som bland annat har betydelse för hur sjukdomar i hjärtat kan behandlas. Men man har nu kunnat påvisa att nybildningen av hjärtceller hos människan är, om än kontinuerlig, väldigt långsam. Den långsamma omsättningen innebär att majoriteten av hjärtceller inte hinner bytas ut under ett normalt liv.
 
Filosofiskt sett skulle det kunna tolkas som att när man väl har träffat en person har man alltid känt den. För hjärtat är i stort sett samma som det alltid har varit och vad är väl vi, om inte hjärtan? När vi träffas har vi alltid känt varandra. Är inte det en tanke man gillar?
 
Hjärtat - Tid