Störst av allt är kärleken.

Störst av allt är kärleken, säger min telefon rakt ut i tystnaden. Klockan är två på natten en torsdag, vi är en liten men märklig skara personer i min lägenhet och för en minut sen råkade jag välta en överlastad blompiedestal rakt ner i golvet. Det är jord, blommor och krukskärvor överallt. Vi är till brädden fulla med skratt och det rinner ut i tystnaden, som när man välter ett pyttelitet vinglas med knappt nåt kvar och undrar var den gigantiska fläcken plötsligt kom från. Kärleken? Du är full Siri, gå hem. 

Tänk om jag dör ensam? 

Innan jag gjorde ragnarök med mitt vardagsrum satt vi och pratade om relationer, om slutet på relationer och om att vara singel. För det är vi, alla vi som sitter där. Alla jag känner som inte är ihop har det senaste året ställt den frågan vid något tillfälle. Hälften på skämt hälften på allvar. Men frågan som uttalas är inte den som faktiskt ställs. Det alla egentligen menar är, ”tänk om jag aldrig hittar en person som är min, som ser mig, som älskar mig, som gör mig oensam?”. Som om ett förhållande skulle vara ett vaccin mot ensamhet? 

Problemet, som jag ser det, är att vi indoktrineras att tro just det. Vi utgår från att om vi bara hittar en person som vill ha oss och lägger tillräckligt mycket arbete på denna parrelation så kan den mätta all vår hunger, släcka all vår törst, trösta all vår sorg, möta all vår längtan, vara allt vårt kul, från nu till evigheten. Amen. Om kärleksrelationen är en brännbollsmatch, där du är den som ska slå ut, ska den andra personen på något vis vara alla andra spelare och vice versa. Det här är en helt orimlig tanke. 

Men systemet är riggat på detta vis och när vi inte lyckas med det omöjliga straffar det ut båda spelare. Felet landar på individen, inte på strukturen. Vi jobbar inte hårt nog, om vi bara försöker lite till, om vi anstränger oss hårdare kommer vi att må bra och leva lyckliga i alla våra dagar. Men det är ogörligt och vi misslyckas oundvikligen och lägger skulden på oss själva. Om allt i ens kultur säger att något är möjligt kan ett nederlag endast betyda en sak; din ansträngning var inte god nog. Du är inte duktig nog. I ett samhälle där arbete premieras så högt som i vårt är det skamligt att misslyckas med sitt jobb, så även med det känslomässiga arbetet, vilket gör att vi dessutom inte riktigt vill prata om det med andra. I praktiken innebär det att man kan vara så oändligt mycket mer ensam i en relation än när man är singel. När man är själv. För själv och ensam är inte samma sak, det är viktigt att komma ihåg.

Det senaste året har jag vid upprepade tillfällen, mot min vilja, sett en dokumentärfilm som heter Swedish Theory of Love som driver tesen att Sverige må vara ett av världens mest jämställda och framgångsrika samhällen men att det sker på bekostnad av att svenskarna är världens ensammaste folk, med flest ensamhushåll i världen, där den andliga nöden är ett gapande hål som hotar att sluka oss, där vi drar oss undan från alla, inklusive våra egna familjer och där vi slutligen dör ensamma i våra lägenheter utan att någon märker det. 

Problemen med den här dokumentären är egentligen fler än jag orkar räkna upp och de största är ju att den både är rasistisk och helt saknar kvinnoperspektiv. Dessutom tycker jag att premissen (att vi kapar våra nära kontakter eftersom samhällets stödfunktioner gör det möjligt för nästan vem som helst att klara sig själv och att vi outsourcat omhändertagandet till staten) är helt fel, men den lyfter ändå en tanke som är värd att tänka på. 

Om föresatsen stämmer, att vi verkligen känner oss ensamma; vilket jag tänker att den ändå gör, så menar jag att det inte har att göra med att allt är ordnat så att vi klarar oss själva utan att det handlar om att vi lägger för mycket fokus på bara en (1) relation. Och att även om vi har en massa fina vänskapsrelationer bedömer vi att vi inte är helt kompletta förrän vi hittat denna specialrelation. 

Jag tror aldrig att man kan känna sig oensam, eller att det går att ha en vettig kärleksrelation för den delen, innan man inser att den bara är en av många och att den måste likställas med de andra. Tänk att varje människa är en egen värld, knökfull med olika personligheter, kunskaper, intressen, sorger och erfarenheter. Vissa egenskaper delar vi med andra och där i skärningspunkten möts vi. Det är lätt att se att om en enda relation får ta oproportionerligt stor plats i vårt liv är det en väldigt liten del av oss som överlappar med andra, där vi kan bli sedda. Det medför att resten av oss förblir omött, osett. När man däremot inte är i ett förhållande fördelas ens tid automatiskt på ett mer demokratiskt sätt mellan ens nära relationer. Det innebär att träffytorna med andra är fler och oftare. Chansen att man blir sedd/förstådd/omhändertagen och känner samhörighet ökar markant. Så man kanske är själv men man är inte ensam. 

Tänk inte att våra liv är som pussel där vi måste hitta en sista bit, våra liv är som godispåsar där en bit till bara är en till bit. Den är inte avgörande för allt är godis ändå (förlåt för ostig metafor). Ser man det på det sättet kommer man inte att känna sig ensam vare sig man är tillsammans med någon eller inte. 

Det är egentligen en win/win. Har man en kärleksrelation släpper pressen från den vilket gör livet enklare för alla. Med rimliga förväntningar kan också fina resultat uppnås. Är man inte i en  kärleksrelation behöver inte det värderas negativt för att man vet att ens behov blir mötta av ens andra nära relationer. Så ja, Siri kanske har rätt. Störst av allt är kärleken. Vi kanske bara måste omdefiniera bilden av vad vi förväntar oss att kärlek ska vara.