Tre recensioner och en begravning.

 
Förra veckan frågade Hanna mig om jag ville följa med och kolla på ett band som heter Moon Taxi, jag hade aldrig hört talas om dem innan men tackade ja av tre anledningar. Anledning ett, Hanna - såklart. För det andra hade hon blivit erbjuden biljetterna gratis och gratis är mitt favoritpris på tvivelaktig kultur, tvivelaktig i den meningen att jag inte har någon koll på vad jag gett mig in på. Och sist av allt har jag ju som filosofi att i stort sett alltid tacka ja till saker jag inte gjort förut för att inte mentalt stelna ihop till en liten foliehatt och plötsligt börja rösta på Sverigedemokraterna. Det vill säga; jag är villig att pröva allt minst en gång. 
 
Nåväl, musiken kan väl bäst klassas som poppig indierock med lite countryinflusenser, jag tyckte att det lät som en blandning mellan Kings of Leon, the Zutons och Edward Sharp and the Magnetic Zeros och jag vill påstå att det lät helt okej för sin genre. Trots att det var deras sista på Europadelen av turnén (eller kanske precis därför), det var halvtomt i lokalen (Kägelbanan) och trots att publiken inte riktigt verkade känna till dem hade de bra energi och kändes uppriktigt glada över att få spela. Deras framträdande var genuint och när publiken helt misslyckades att sjunga med i den förväntade allsången klarade vi oss från skamsköljning eftersom sångaren tog det med en axelryckning och ett skratt. Rent intellektuellt inser jag att om jag hade hört det här bandet någon gång mellan det att jag var sjutton och tjugotre hade jag antagligen älskat dem men känslomässigt hände det tyvärr absolut inget i mig.
 
Det här fick mig att tänka på ett par andra konsertupplevelser jag varit med om under hösten där jag sett band som tvärtemot betytt ganska mycket för mig genom åren, nämligen Sigur Rós och MEW, och lämnats lika likgiltig. Deras respektive spelningar var på Annexet och i Philadelphiakyrkan och jag gick in med ganska höga förväntningar som tyvärr grusades rätt rejält. Gällande Sigur Rós skulle jag säga att det framförallt berodde på upplägget, Annexet är inte en bra lokal för deras extremt såsiga show och jag tror att om jag hade kunnat sitta ner på typ Göta Lejon eller Cirkus och stirra på deras visuals hade det nog varit en rätt trevlig kväll ändå. Det som verkligen tog knäcken på mig var att de av VÄLDIGT oklara anledningar tog en halvtimmes paus mitt i spelningen... under den halvtimmen hann all den entusiasm jag ändå lyckats uppbåda av rent nostaligiska skäl rinna ur mig lika snabbt som en öl och jag lämnade innan det ens var slut. 
 
Veckan efter var det dags för MEW och den spelningen lämnade mig otroligt förvånad framförallt eftersom det kändes som att den var på låtsas. Med det menar jag såhär och det är nu det blir lite flummigt; alla genrer har sina särskilda koder som dess utövare och lyssnare känner väl till och verkar under. En gång i tiden var jag alltså i allra högsta grad aktiv i skapandet och reproducerandet av strukturen som indierocken verkade under. Kläder, rörelser, språk, dansstil och tillochmed vilken typ av killar jag gillade. Allt det var ju min identitet och kändes helt naturligt för mig där och då, i den kontexten, men skulle kännas superfrämmande idag. 
 
Jag klär mig inte på samma sätt, pratar inte på samma sätt, dansar inte på samma sätt. Jag är en annan, jag konstruerar mig själv annorlunda nu men bandet var detsamma som när jag såg dem för första gången när jag var sexton och det kändes helt apart. Det var som att de hade frusit fast i tiden och som att de inte gjorde en faktisk spelning utan som att de lajvade en spelning. Det låter märkligt men det är det bästa sättet jag kan förklara det på. Jag antar att jag kände så för att jag vet att om jag idag skulle iklä mig den identiteten skulle den inte kännas som en verklig del av mig utan som ett skådespel.
 
Allt det här har fått mig att fundera över vad det är som gör att jag känner en sån distans till vissa saker som innan låg mig så nära och jag tror att jag kommit fram till att det handlar om utveckling, om att jag känner att det inte finns något mer att hämta. Att jag redan känt alla känslor (#allthefeels) jag möjligtvis kan känna i relation till en viss typ av musik. Indiepopen och indierocken är så tätt länkad till mina tonår och tidiga vuxenliv och det var så dramatiskt, som för alla tonåringar, att jag tror att jag maxat känslokvoten helt, jag är klar med det där. Och även om jag fortfarande kan höra musiken med viss uppskattning så väcker den inget i mig, jag känner inte den. Och då tycker jag inte att det finns någon som helst anledning att fortsätta lyssna. Inte just nu i alla fall.
 
Så med det sagt. Tack för allt alla män med gitarrer jag så länge älskade, ni är döda för mig nu. 
MEW - Moon taxi - Sigur Rós