Vänner en har och vänner en ännu inte känner.

 
Det finns vänner en känner och vänner en ännu inte känner. Sen jag blev Ottos har den insikten borrat sig djupare in i mig. Ifall en värnar om sin identitet som misantrop är det ingen bra idé att bli familj med en hund för den kommer inte att ta hänsyn till det du vill och utan betänkligheter kommer den att vispa runt och frigöra ytor som främmande människor kan komma in och sätta sig på. ”Gå inte på mitt gräs”, kanske jag vill säga och peka på den lilla skylt jag satt upp. Den är visserligen inte skriven med romerska bokstäver men väl med djupa rynkor mellan mina ögonbryn och med sammanbitna läppar. ”Kan ni inte läsa?”, låter jag bli att säga och slår mig ner en stund med de som verkar vilja tillbringa tid med oss.
 
Det är nog inte mer än rätt om jag tänker efter. De platser jag bebor idag kunde jag inte kalla mitt hem förrän Otto kom in i mitt liv och krävde att vi skulle gå ut en gång i himla timmen under de första sommarmånaderna. Och vi gick långsamma promenader på varenda gata i Högalid tillsammans med Gunilla och Stina och sten för sten, grässtrå för grässtrå blev alla gator och människorna på dem invävda i mig i ett intrikat mönster. Vi skulle lika lite kunna skiljas åt som det går att riva sönder ett tyg utan att det skriker. 
 
Otto är en brukshund. Han kanske inte jagar fågel som det står på ett papper att han ska men han jobbar lika hårt för det. Varje dag hjälper han till exempel stressade föräldrar att avleda uppmärksamheten hos sina eftermiddagströtta och ledsna barn som stannar upp i gråten och storögt tittar på sin nya kompis. Han låter sig tålmodigt klappas och dras i av både liten, stor och mittemellan som behöver få ner adrenalin- och kortisolnivåerna i kroppen eller som vill känna något mjukt och varmt i sin hand. Han ser till att otaliga elvaåringar får berätta om sina egna husdjur eller om de husdjur de inte får ha för att ”pappa är allergisk” eller för ”att vi inte har råd, tid eller plats för en hund”. Han hjälper till att städa golvet på varenda restaurang vi någonsin har besökt och ibland såna som vi inte besökt, han låtsas då och då missa godbitar som ligger framför honom på marken så att listiga kråkor kan få sig en måltid och han har med iver visat mig varenda potentiell badplats på hela Södermalm. Framförallt tvingar han mig att sakta ner, inte bara teoretiskt utan rent konkret. Han är superbra på att spela att han är en orubblig sten när vi ska någonstans vilket skapar en lucka för andra att våga närma sig.
 
Som till exempel Jimmy, som en dag kom fram till mig och frågade om jag hade piller att sälja medan han borrade ner nävarna i Ottos nackfluff. Och medan jag stod med en bajspåse i handen, och funderade på om jag inte kanske skulle ha sminkat mig ändå innan jag gick ut, berättade han om sin hund som han nyligen fått avliva. Långsamt rann orden ut, så pass långsamt att min puls först gick upp och rusade innan den till slut slog sig till ro. När han berättat klart hade det gått en halvtimme och jag hade lärt mig om alla Jimmys mest värdefulla ställen, det vill säga alla platser i Stockholm där jag kunde få gratis veterinärvård eller hundmat om jag behövde. Ställen som jag då och då brukade stödja med en knapptryckning och nästan ingen eftertanke när de med jämna mellanrum skickade ett sms till mig och påminde mig om att jag kunde skicka ”hemlösa hund” till nummer 72XXX.
 
En annan gång när jag promenerade hem från Sanna under en av vinterns första kalla nätter (och tyckte att Otto var extra särskilt superseg och jag bara ville hem för att jag frös) passade en hemlös norrlänning på att fråga vad klockan var. Detta öppnade en glugg, en ficka i verkligheten där vi plötsligt var människor som pratade och som inte bara existerade parallellt. Han berättade frustrerat om sin kväll medan han värmde sig på Otto. I en svada, nästan utan att andas, sa han att han skulle vara tvungen att sitta på samma bänk och frysa hela natten för att de låste toaletterna på torget efter en viss tid och han hade sin sovsäck där och han hade bara lämnat den en kortis för att inte släpa in allt på Coop och göra folk obekväma eller bli utkastad och när han kommit tillbaka hade det varit låst och han hade för ont i fötterna för att gå omkring och hålla sig varm och han ville inte gå iväg och värma sig inomhus för att OM de skulle låsa upp toaletterna ville han inte att någon skulle sno hans sovsäck. Och även om han skulle gå in spelade det ingen roll för Seven Eleven hade plockat bort sina sittplatser och det hade förresten nästan alla gjort så att folk inte kunde sova där.
 
Nästan varje dag pratar jag med minst en person jag aldrig skulle ha yttrat ett ord till innan Otto fanns. De är så många vid det här laget  att jag inte kan räkna dem. Och jag har med tiden lärt mig att om Stockholmarna vill ge mig sina dyraste råd och viktigaste förtroenden, oavsett om det är vilka sexsiffriga vaser som är värda att buda på i en auktion eller var jag kan hitta vatten till Otto, så måste jag; misantrop eller inte, ge dem det enda värdefulla jag har. Min tid och min hund. Så jag låter Otto, min mest krävande lilla kompis, hålla ytorna fria och blir inte sur längre när folk beträder dem. Jag är ganska så säker på att det gör alla gladare.