Det är svårt med självbilden i mörkret.

 
För att vara luft är jag förvånansvärt förtjust i vatten.
När jag är stressad brukar jag tänka på syrebubblorna
som kryper i en hinderbana längs hårbottnen
medan jag glider ner under ytan.
 
Eftersom jag är luft kan jag hålla andan hur länge som helst
och jag flyter helt stilla
så att alla bubblor hinner sätta sig i säkerhet
innan jag dyker djupare ner.
 
Mina tankar är luft.
Om jag inte visualiserar hur jag håller fast
försvinner de över läpparna
innan jag hunnit säga dem.
 
Ibland är det som att någon tänder en ficklampa i en millisekund
och jag kan se mina meningar skrivna på sandbotten
och då måste jag skrika ut dem innan de stiger till ytan och bryts av.
Jag avbryter era dova och dämpade röster
för annars får jag inget sagt. 
 
Vad är det jag vill berätta?
Det är en fråga.
Frågan lyder; är alla överens om, och helt säkra på, att jag fortfarande finns?
Det är nämligen ganska svårt med självbilden här nere i mörkret. 
#thingsilostandleftinthewoods

Bitar jag tappade och lämnade i skogen.

 
Jag behöver kanske inte alla delar jag tappade i skogen. 
#thingsilostandleftinthewoods

Wear a work of art, 26.

 
Jag har kommit halvvägs i det här projektet. Ett år har visserligen 52 veckor men jag bestämde mig för länge sen för att bara göra 50 bilder av den enkla anledningen att 52 är en himla ful siffra och så är det med den saken. Det innebär att nummer 26 och 52 blir samlingsinlägg med mina favoriter hittills och lite tankar kring projektet. Om jag är något alls är jag en person som gillar att reflektera och navelskåda, så det får ni helt enkelt stå ut med. 
 
 
De bilder jag gillar bäst skiljer sig åt ganska mycket, framför allt i skapandeprocessen, och det är den del jag tycker har varit roligast med allt det här. Att prova på att göra saker på olika sätt. Dardel, ovan, är tex ett fotografi - rakt upp och ner - men det är garanterat den bild jag har flest variationer på för att det tog en evighet att få ljuset och skuggorna helt rätt. Det är också min favorit, på delad förstaplats med Guayasamín, överst.
 
 
En av de största behållningarna med projektet har varit att min relation till min egen kropp har förändrats rätt drastiskt, eller nej det var en uppenbar lögn, men lite i alla fall. Jag har varit inne på det här förut men det har verkligen varit nyttigt för mig att bortse från min egen fåfänga och att bara trycka in min kropp i de positioner som krävts. Förvånansvärt ofta har det handlat om att jag behöver mindre hals och mer axlar och om man då bortser från Dardel så har de anatomiska förutsättningarna varit kassa som bäst. Jag fick kramp av Matisse och Bacon, näckspärr av Klimt och svåra darrningar av Guayasamín, för att nämna några få. Men det har helt klart varit värt det. 
 
 
Jag är tyvärr funtad på så sätt att jag hatar allt jag skapar vilket gör det svårt för mig att dela med mig av kreativt arbete och därför har den här publiceringstakten och formen varit bra för mig. Min pliktkänsla är nämligen starkade än mitt självhat så jag har tvingats att spotta ur mig saker som jag annars kanske hade pillat på i hundra år till innan jag hade varit nöjd(ish). Missförstå mig rätt, jag är inte pedant. Jag är inte en "vägen är målet"-person, jag är i allra högsta grad en "målet är målet"-person, vilket kan göra att jag stressar igenom saker för att bli klar. Men det är som en ond cirkel för när jag väl är färdig blir jag hård mot mig själv för att jag stressat mig igenom en process och då blir jag automatiskt missnöjd med slutresultatet. Ja, jag är inte den mest enkla människan, det har jag aldrig påstått. 
 
 
Och av den anledningen har det som varit det här projektets räddning också gjort att jag tycker det är lite jobbigt. Det är svårt att hinna slänga ur sig bilder, med text, en gång i veckan, speciellt som jag haft problem med att hitta nivån jag vill lägga det på. Återigen är det bara i mitt eget huvud problemet finns, det är ingen som kräver att jag ska måla egna bakgrunder och jag gillar uppenbarligen både bilder med och utan men när jag väl börjat med en grej har jag svårt att släppa den. Jag har tvingat mig själv mot slutet att lägga mig på en mer rimlig nivå vilket lite oväntat också lett till att jag blivit betydligt bättre i Photoshop men jag går ändå omkring med ständigt dåligt samvete. 
 
 
Allt det här har i alla fall fått mig att fundera kring hur kommande 25 veckor ska se ut. Jag är på väg in i en ännu mer intensiv jobb/skola-period och jag vill göra rättvisa åt de verk som återstår. Det är inte tal om att inte avsluta, men kanske handlar det om att bilderna får komma lite mer sporadiskt, när jag verkligen har tid att fota och jobba i lugn och ro, herregud, jag har ju inte ens en lägenhet i dagsläget. Det återstår att se men till nästa vecka kommer i alla fall en av de tolkningar som har varit roligast att genomföra. Tills dess får ni kolla i arkivet på de gamla fotona. 
#fashioninart - #wawoa - #wearaworkofart - Joana Sorobetea