Far and away.

I flera dagar nu har jag satt mig ner för att skriva en recension av konserten i fredags och misslyckats på grund av livet i allmänhet och min dåliga planering i synnerhet, men under ett besök hos frisören hann jag äntligen fundera lite kring min upplevelse i lugn och ro. 
 
"Far and Away" var Radiosymfonikerna, under ledning av Charles Hazlewood, som spelade musik från de största sci-fi- och fantasyfilmerna/TV-serierna/Spelen. Första akten sci-fi, andra fantasy och hela konserten presenterades på ett humoristiskt och informativt sätt av Orvar Säfström som är känd från TV. Jag var lite korkad och tog inget program så jag minns inte exakt vilka stycken de spelade men det var från alla produktioner man (som nörd) älskar såsom Star Wars, Star Trek, LOTR, Harry Potter, Conan Barbaren, Serenity, Aliens, Narnia och så vidare. 
 
 
Det är ju speciellt att lyssna på filmmusik eftersom det finns så otroligt mycket känslor och associationer bakom vilket gör att det blir personligt direkt. Jag kom på mig själv med att försvinna bort i tanken ibland och tänka på olika scener både ur filmerna och mitt liv, och runt om i salen kunde man höra folk som hummade med, uttryckte medhåll och på det stora hela rycktes med och bidrog till att konserten blev snudd på interaktiv vilket kändes jätteroligt. Rent musikaliskt lät det jättebra, jag är såklart inte kompetent nog att göra en nogrannare bedömning än så men det var inget jag störde mig på i alla fall och då blir det ett gott betyg i min bok.
 
Det roligaste, tyckte jag, var att se hur ung och blandad publiken var. Jag konsumerar ju en hel del kultur och ofta upplever jag att besökarna är ganska gamla och det håller ju inte i längden om vi ska hålla våra traditioner levande. Det är ett otroligt smart sätt att locka en eftertraktad målgrupp och generellt måste jag säga att Berwaldhallens konstnärliga ledare (heter det ens så?) känns kloka. De har ofta evenemang och arrangemang som kompletterar den klassiska repertoaren och blandar populärkulturen med den mer traditionella på ett vettigt och roligt sätt. 
 
Jag har för mig att det här är ett återkommande event och jag kan verkligen rekommendera att ni tar er dit nästa gång det blir aktuellt. 
Berwaldhallen - Far and away - Orvar Säfström - Radiosymfonikerna

Jaakko Eino Kalevi

 
Igår trängde jag in mig i en taxi med dessa fluffiga (på både insidan och utsidan) personer och åkte typ tio meter till Trädgården för att se Jaakko Eino Kalevi spela. Om jag ska försöka beskriva hans musik landar det i spaceig/synthig elektrodisco vilket ju är precis det man vill lyssna på en regning torsdag i augusti (skrev först april?) om du frågar mig. Och jag antar att ni frågar mig eftersom ni är inne här och läser. 
 
 
Jag kan i stort sett inget om musik (ur ett teoretiskt perspektiv), jag kan inte se linjer och kan inte teoretisera kring musik alls men jag vet detta; att gå på konsert och återupptäcka artister är på ett sätt en av de sista äventyrsfronterna. Där man kan gå på upptäcksfärd och hitta en helt ny värld som sedan fortplantar sig och bygger nya rum i en. Rum som ger plats åt känslor som annars kanske är ihopträngda i fel rymd men som istället får en vettig spelplats. Musik, när den är bra, kan lyfta själen och få andetagen att sjunga och kroppen att svänga. Och det tycker jag verkligen att Jaakko Eino Kalevis musik gör. Så därför tycker jag att den är bra. 
 
 
Sedan hittade vi in i Paula Martin och Jesper Carlssons installation som Rebecka och Sanna tjatat om ända sen "Into the Valley" och den var som en varm omfamning, lite också för att syret tog slut efter ett tag, och vi ville bara släpa in en madrass och lägga oss och stirra i all evighet. Jomen. Istället fyllde vi våra digitala världar med bilder som vi kan plocka fram när de behövs.
 
 
Trots att det ser suddigt ut så var det en ganska lugn kväll och när det började regna igen promenerade vi Årstaviken hem och tog ett nattdopp, i vatten både ovan och underifrån. Och jag är så tacksam att jag har denna kvinna i mitt liv, som bär mig i motgångar och lyfter mig till framgångar. Jag hoppas att jag kan göra detsamma <3. 
Jaakko Eino Kalevi - Paula Martin & Jesper Carlsson - Trädgården

Och jag hatar allt som böjs och går av.

Nyligen blev jag påmind om en gammal scen från The Wire där Dominic West och Wendell Pierce spelar en hel scen utan att säga något annat ord än Fuck. Briljant regi vill jag lägga in som en fotnot även om den idag kan kännas lite krystad. I alla fall, de senaste dagarna, ända sen Kent släppte bomben att de ska upphöra att existera som band efter den här sommaren, har jag gått omkring och känt mig lite som Jimmy McNulty. Fuck. 
 
Kent är ju soundtracket till hela mitt unga vuxna liv. Kent är att hänga i Jontes garage i timmar eller att ligga på Christians soffa och äta popcorn. Kent är att festa på tysk smuggelvodka och att röka äckliga marlboro light. Kent är att åka buss till Strandbaden med Anna och att dansa hela natten. Kent är att sitta på ett kasst modem och ladda ner en låt i taget och be en stilla bön om att ingen ska ringa. Kent är timslånga telefonsamtal. Kent är svåra statusar på MSN och att lyssna efter ICQ-oj:et. Kent är att flytta långt hemifrån och att längta tillbaka. Kent är att träffa någon ny och att bli dumpad. Kent är att skratta så man gråter och att gråta så man skrattar. Kent är regn och gräs och lera. Kent är frigörelse. 
 
 
Och vi är väl alla vuxna nu och det är väl fint med avslut antar jag. Tack för allt. 
Kent
1