Möcklamo 2017.

 
När jag drar tröjan över huvudet fastnar den som alltid i min tofs. På halslinningen som sluter tätt kring min panna och längst ut på de nu lite för långa ärmarna kan jag känna att den fortfarande är blöt sen i fredags. Tung är den också.
 
Vi körde fel och rätt på småvägar medan vi lyssnade på musik. När GPS:en sa att det var hundra meter kvar var vi mitt i mörkaste skogen på en liten grusväg. Vi kröp fram sista biten och i samma sekund som jag sa att vi nu borde vara framme uppenbarade sig en glänta. Ur högtalarna dunkade ljuvlig techno och över hela himlen, och långt in skogen, det finaste ljuset. Inte långt efter att vi kom började det regna och dropparna fångades upp av lasrarna och röken och föll ner runt oss som glitter i drivor. Vi stod på det mjuka skogsgolvet och dansade i timmar och när solen gick upp, och vi var så blöta som några människor rimligtvis kan bli utan att lösas upp, drog vi ut madrassen ur mitt tält, la oss i en tipi och somnade till alla jordens bra ljud. Regn, vind, fåglar, kryp, andetag.
 
 
Dagen efter ropade vi på varandra i skogen så ingen skulle komma bort när vi gick för att bada, hämtade saker en kan äta och klappade snällt på varelser som annars kanske ingen klappar på, myror, flugsvampar och sniglar till exempel. Sen hängde vi i gäng tills det blev mörkt och någon bestämde sig för att det var dags att dra igång strömmen och musiken igen. Att lägga sig ner, mitt under en låt, och låta basens vågor skaka alla ens molekyler är bland topp fem saker en kan göra med sin kropp. Vi avslutade den här festivalsommaren med att ännu en gång stå under en stjärnklar augustihimmel och lyssna på den högljudda tystnaden. 
 
Det gör inget att tröjan är blöt bestämmer jag när jag äntligen lyckats krångla på mig den, då känns det bara som att jag fortfarande är kvar i en solig och regnvåt skog i Möcklamo och sämre platser finns det ju. Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag har gjort för att förtjäna att få vara en del av något så fint. Jag är bara evigt tacksam. 
Möcklamo
1

Björhövda, V.

 
För ett år sen ungefär var vi ute vid Björhövda och plockade äpplen och latade oss och det är ju dumt att bryta traditioner så i helgen packade vi lite slarvigt (bland annat glömdes strumpor och lämpliga skor) och åkte ut igen. 
 
Den största skillnaden mot förra året var vädret, man kunde se att det varit en lång och fin sommar och trots att vi åkte senare på året den här gången så var allt fortfarande väldigt grönt, det fanns fortfarande tomater och smultron i rabatten och vi behövde inte elda på dagarna för att hålla oss varma. 
 
Det blev heller inte riktigt lika mycket latande som det var tänkt eftersom jag både var tvungen att trimma Otto, plugga till en hemtenta och fota till mitt konstprojekt men det gick ändå i en maklig takt och avslutades med bastu så jag känner mig relativt utvilad ändå. 
 
Klicka på dessa länkar för att se bilderna från förra året när världen var frostig i oktober. 
Björhövda

London - lördag, söndag & måndag.

 
Okej, så dag två, tre och fyra i London redovisas här i samma inlägg eftersom jag tyvärr inte tog så många bilder. På lördagen regnade det i stort sett oavbrutet. Vi hann med en snabb runda till Columbia Road för att köpa lite prints och presenter innan syndafloden vällde över oss men sen satt vi hålögt och spanade på folk på vårt hotell väldigt länge. Framåt eftermiddagen, efter att vi skämt ut oss pga glömde att alla i London är svenskar, ryckte vi slutligen upp oss, påminde oss om att det inte finns dåliga väder (bara dåliga kläder) och åkte därmed in till Oxford Street för att shoppa kläder efter väder. 
 
 
När vi spenderat ungefär dubbelt så mycket pengar som vi hade tänkt oss och dessutom drabbats av lågt blodsocker åkte vi tillbaka till Shoreditch och gick till ett ställe som jag glömt vad det hette men det låg nästan mitt emot vårt hotell. Vi drack öl, åt burgare och snackade skit. Vi fortfarande var trötta sen dagen innan och när vi konstaterat att vi mer stirrade på våra mobiler än på varandra bestämde vi oss för att gå och lägga oss. Vi ville verkligen vara utvilade inför söndagen.
 
På söndagen vaknade vi alltså superpeppade, dagen D hade infallit, själva anledningen till att vi befann oss i London, dvs för att se Harry Potter and the Cursed Child. Vi grundade med rejäl frukost på ett ställe som knappt hade hunnit stänga innan det skulle öppna igen så det luktade öl och var klistrigt. Men fint.
 
 
För ett år sen satt jag framför datorn i fyra timmar och köade för att köpa biljetter och sedan dess har jag genomgått väldigt olika faser, allt ifrån total misstro, till pepp, till att jag nästan glömde bort det, till oro för att det skulle vara dåligt, till pepp igen. Och nu var det äntligen dags. Det var lite skräckblandad förtjusning innan. 
 
 
Men vi hade inte behövt oroa oss. Jag kommer faktiskt inte att berätta något om pjäsen, storyn har jag ju redan avhandlat när jag recencerade boken och vad gäller showen vill jag inte spoila den för någon annan. Den är verkligen värd att få upplevas utan förutfattade meningar. Det enda jag kommer att skriva är att det kändes otroligt kul att som vuxen få bli så hänförd av något (här vill jag skriva amazed). Att se något som känns så förunderligt att man fortfarande kan skratta av förtjusning eller att släppa ut små ljud av förvåning. Det är verkligen en påkostad och otroligt smart föreställning och jag rekommenderar alla att gå och se den. 
 
 
Pjäsen består ju av två delar på 2,5 h var med en längre paus på några timmar mellan. Då passade vi på att gå omkring i China Town och äta lunch. Nom. När föreställningen äntligen var slut var vi så trötta i huvudet att vi åkte tillbaka till vårt område och åt middag och drack Pisco Sours på en peruansk restaurang som hette Andina och stupade sedan i säng. 
 
 
Dagen efter vaknade vi ganska sent och gick till Breakfast Club igen och åt frukost. Emmas enda krav var att stället skulle ha juice och det finns det ju många ställen som har men nu blev det helt enkelt så. Älskar för övrigt deras toaletter, kan inte tänka mig en roligare tapet. När vi ätit klart shoppade vi smink och sen delade vi på oss. Emmas flyg gick hem lite tidigare än mitt och Fridas så vi åkte bort till Tate Modern och gick på utställning. Men det förtjänar ett helt eget inlägg.
 
 
Måndagen avslutades med en rusning till tåget som sen stod stilla på perrongen i en kvart. Vi kom fram till Gatwick med andan i halsen till slut, gav alla våra sista mynt till en läskautomat som inte gav nåt tillbaka och sen åkte vi hem igen. Hejdå London, vi ses snart igen hoppas jag. 
Harry Potter and the Cursed Child