En gyllne skål till brädden fylld med vin.

 
i vinterns muntra tid
mitt bland stadens gråa hus
tar stuprännorna för sig av livets rikedom
och bjuder in till maskerad
förklädda till björkstammar
 
vänd blicken uppåt 
följ vägens vita band
med öppna ögon mot ljusa äventyr
snart grönskar det i hängrännan
en gyllne skål till brädden fylld med vin
 
 
Joana Sorobetea

Vänner en har och vänner en ännu inte känner.

 
Det finns vänner en känner och vänner en ännu inte känner. Sen jag blev Ottos har den insikten borrat sig djupare in i mig. Ifall en värnar om sin identitet som misantrop är det ingen bra idé att bli familj med en hund för den kommer inte att ta hänsyn till det du vill och utan betänkligheter kommer den att vispa runt och frigöra ytor som främmande människor kan komma in och sätta sig på. ”Gå inte på mitt gräs”, kanske jag vill säga och peka på den lilla skylt jag satt upp. Den är visserligen inte skriven med romerska bokstäver men väl med djupa rynkor mellan mina ögonbryn och med sammanbitna läppar. ”Kan ni inte läsa?”, låter jag bli att säga och slår mig ner en stund med de som verkar vilja tillbringa tid med oss.
 
Det är nog inte mer än rätt om jag tänker efter. De platser jag bebor idag kunde jag inte kalla mitt hem förrän Otto kom in i mitt liv och krävde att vi skulle gå ut en gång i himla timmen under de första sommarmånaderna. Och vi gick långsamma promenader på varenda gata i Högalid tillsammans med Gunilla och Stina och sten för sten, grässtrå för grässtrå blev alla gator och människorna på dem invävda i mig i ett intrikat mönster. Vi skulle lika lite kunna skiljas åt som det går att riva sönder ett tyg utan att det skriker. 
 
Otto är en brukshund. Han kanske inte jagar fågel som det står på ett papper att han ska men han jobbar lika hårt för det. Varje dag hjälper han till exempel stressade föräldrar att avleda uppmärksamheten hos sina eftermiddagströtta och ledsna barn som stannar upp i gråten och storögt tittar på sin nya kompis. Han låter sig tålmodigt klappas och dras i av både liten, stor och mittemellan som behöver få ner adrenalin- och kortisolnivåerna i kroppen eller som vill känna något mjukt och varmt i sin hand. Han ser till att otaliga elvaåringar får berätta om sina egna husdjur eller om de husdjur de inte får ha för att ”pappa är allergisk” eller för ”att vi inte har råd, tid eller plats för en hund”. Han hjälper till att städa golvet på varenda restaurang vi någonsin har besökt och ibland såna som vi inte besökt, han låtsas då och då missa godbitar som ligger framför honom på marken så att listiga kråkor kan få sig en måltid och han har med iver visat mig varenda potentiell badplats på hela Södermalm. Framförallt tvingar han mig att sakta ner, inte bara teoretiskt utan rent konkret. Han är superbra på att spela att han är en orubblig sten när vi ska någonstans vilket skapar en lucka för andra att våga närma sig.
 
Som till exempel Jimmy, som en dag kom fram till mig och frågade om jag hade piller att sälja medan han borrade ner nävarna i Ottos nackfluff. Och medan jag stod med en bajspåse i handen, och funderade på om jag inte kanske skulle ha sminkat mig ändå innan jag gick ut, berättade han om sin hund som han nyligen fått avliva. Långsamt rann orden ut, så pass långsamt att min puls först gick upp och rusade innan den till slut slog sig till ro. När han berättat klart hade det gått en halvtimme och jag hade lärt mig om alla Jimmys mest värdefulla ställen, det vill säga alla platser i Stockholm där jag kunde få gratis veterinärvård eller hundmat om jag behövde. Ställen som jag då och då brukade stödja med en knapptryckning och nästan ingen eftertanke när de med jämna mellanrum skickade ett sms till mig och påminde mig om att jag kunde skicka ”hemlösa hund” till nummer 72XXX.
 
En annan gång när jag promenerade hem från Sanna under en av vinterns första kalla nätter (och tyckte att Otto var extra särskilt superseg och jag bara ville hem för att jag frös) passade en hemlös norrlänning på att fråga vad klockan var. Detta öppnade en glugg, en ficka i verkligheten där vi plötsligt var människor som pratade och som inte bara existerade parallellt. Han berättade frustrerat om sin kväll medan han värmde sig på Otto. I en svada, nästan utan att andas, sa han att han skulle vara tvungen att sitta på samma bänk och frysa hela natten för att de låste toaletterna på torget efter en viss tid och han hade sin sovsäck där och han hade bara lämnat den en kortis för att inte släpa in allt på Coop och göra folk obekväma eller bli utkastad och när han kommit tillbaka hade det varit låst och han hade för ont i fötterna för att gå omkring och hålla sig varm och han ville inte gå iväg och värma sig inomhus för att OM de skulle låsa upp toaletterna ville han inte att någon skulle sno hans sovsäck. Och även om han skulle gå in spelade det ingen roll för Seven Eleven hade plockat bort sina sittplatser och det hade förresten nästan alla gjort så att folk inte kunde sova där.
 
Nästan varje dag pratar jag med minst en person jag aldrig skulle ha yttrat ett ord till innan Otto fanns. De är så många vid det här laget  att jag inte kan räkna dem. Och jag har med tiden lärt mig att om Stockholmarna vill ge mig sina dyraste råd och viktigaste förtroenden, oavsett om det är vilka sexsiffriga vaser som är värda att buda på i en auktion eller var jag kan hitta vatten till Otto, så måste jag; misantrop eller inte, ge dem det enda värdefulla jag har. Min tid och min hund. Så jag låter Otto, min mest krävande lilla kompis, hålla ytorna fria och blir inte sur längre när folk beträder dem. Jag är ganska så säker på att det gör alla gladare.

Störst av allt är kärleken.

Störst av allt är kärleken, säger min telefon rakt ut i tystnaden. Klockan är två på natten en torsdag, vi är en liten men märklig skara personer i min lägenhet och för en minut sen råkade jag välta en överlastad blompiedestal rakt ner i golvet. Det är jord, blommor och krukskärvor överallt. Vi är till brädden fulla med skratt och det rinner ut i tystnaden, som när man välter ett pyttelitet vinglas med knappt nåt kvar och undrar var den gigantiska fläcken plötsligt kom från. Kärleken? Du är full Siri, gå hem. 

Tänk om jag dör ensam? 

Innan jag gjorde ragnarök med mitt vardagsrum satt vi och pratade om relationer, om slutet på relationer och om att vara singel. För det är vi, alla vi som sitter där. Alla jag känner som inte är ihop har det senaste året ställt den frågan vid något tillfälle. Hälften på skämt hälften på allvar. Men frågan som uttalas är inte den som faktiskt ställs. Det alla egentligen menar är, ”tänk om jag aldrig hittar en person som är min, som ser mig, som älskar mig, som gör mig oensam?”. Som om ett förhållande skulle vara ett vaccin mot ensamhet? 

Problemet, som jag ser det, är att vi indoktrineras att tro just det. Vi utgår från att om vi bara hittar en person som vill ha oss och lägger tillräckligt mycket arbete på denna parrelation så kan den mätta all vår hunger, släcka all vår törst, trösta all vår sorg, möta all vår längtan, vara allt vårt kul, från nu till evigheten. Amen. Om kärleksrelationen är en brännbollsmatch, där du är den som ska slå ut, ska den andra personen på något vis vara alla andra spelare och vice versa. Det här är en helt orimlig tanke. 

Men systemet är riggat på detta vis och när vi inte lyckas med det omöjliga straffar det ut båda spelare. Felet landar på individen, inte på strukturen. Vi jobbar inte hårt nog, om vi bara försöker lite till, om vi anstränger oss hårdare kommer vi att må bra och leva lyckliga i alla våra dagar. Men det är ogörligt och vi misslyckas oundvikligen och lägger skulden på oss själva. Om allt i ens kultur säger att något är möjligt kan ett nederlag endast betyda en sak; din ansträngning var inte god nog. Du är inte duktig nog. I ett samhälle där arbete premieras så högt som i vårt är det skamligt att misslyckas med sitt jobb, så även med det känslomässiga arbetet, vilket gör att vi dessutom inte riktigt vill prata om det med andra. I praktiken innebär det att man kan vara så oändligt mycket mer ensam i en relation än när man är singel. När man är själv. För själv och ensam är inte samma sak, det är viktigt att komma ihåg.

Det senaste året har jag vid upprepade tillfällen, mot min vilja, sett en dokumentärfilm som heter Swedish Theory of Love som driver tesen att Sverige må vara ett av världens mest jämställda och framgångsrika samhällen men att det sker på bekostnad av att svenskarna är världens ensammaste folk, med flest ensamhushåll i världen, där den andliga nöden är ett gapande hål som hotar att sluka oss, där vi drar oss undan från alla, inklusive våra egna familjer och där vi slutligen dör ensamma i våra lägenheter utan att någon märker det. 

Problemen med den här dokumentären är egentligen fler än jag orkar räkna upp och de största är ju att den både är rasistisk och helt saknar kvinnoperspektiv. Dessutom tycker jag att premissen (att vi kapar våra nära kontakter eftersom samhällets stödfunktioner gör det möjligt för nästan vem som helst att klara sig själv och att vi outsourcat omhändertagandet till staten) är helt fel, men den lyfter ändå en tanke som är värd att tänka på. 

Om föresatsen stämmer, att vi verkligen känner oss ensamma; vilket jag tänker att den ändå gör, så menar jag att det inte har att göra med att allt är ordnat så att vi klarar oss själva utan att det handlar om att vi lägger för mycket fokus på bara en (1) relation. Och att även om vi har en massa fina vänskapsrelationer bedömer vi att vi inte är helt kompletta förrän vi hittat denna specialrelation. 

Jag tror aldrig att man kan känna sig oensam, eller att det går att ha en vettig kärleksrelation för den delen, innan man inser att den bara är en av många och att den måste likställas med de andra. Tänk att varje människa är en egen värld, knökfull med olika personligheter, kunskaper, intressen, sorger och erfarenheter. Vissa egenskaper delar vi med andra och där i skärningspunkten möts vi. Det är lätt att se att om en enda relation får ta oproportionerligt stor plats i vårt liv är det en väldigt liten del av oss som överlappar med andra, där vi kan bli sedda. Det medför att resten av oss förblir omött, osett. När man däremot inte är i ett förhållande fördelas ens tid automatiskt på ett mer demokratiskt sätt mellan ens nära relationer. Det innebär att träffytorna med andra är fler och oftare. Chansen att man blir sedd/förstådd/omhändertagen och känner samhörighet ökar markant. Så man kanske är själv men man är inte ensam. 

Tänk inte att våra liv är som pussel där vi måste hitta en sista bit, våra liv är som godispåsar där en bit till bara är en till bit. Den är inte avgörande för allt är godis ändå (förlåt för ostig metafor). Ser man det på det sättet kommer man inte att känna sig ensam vare sig man är tillsammans med någon eller inte. 

Det är egentligen en win/win. Har man en kärleksrelation släpper pressen från den vilket gör livet enklare för alla. Med rimliga förväntningar kan också fina resultat uppnås. Är man inte i en  kärleksrelation behöver inte det värderas negativt för att man vet att ens behov blir mötta av ens andra nära relationer. Så ja, Siri kanske har rätt. Störst av allt är kärleken. Vi kanske bara måste omdefiniera bilden av vad vi förväntar oss att kärlek ska vara.