Det är svårt med självbilden i mörkret.

 
För att vara luft är jag förvånansvärt förtjust i vatten.
När jag är stressad brukar jag tänka på syrebubblorna
som kryper i en hinderbana längs hårbottnen
medan jag glider ner under ytan.
 
Eftersom jag är luft kan jag hålla andan hur länge som helst
och jag flyter helt stilla
så att alla bubblor hinner sätta sig i säkerhet
innan jag dyker djupare ner.
 
Mina tankar är luft.
Om jag inte visualiserar hur jag håller fast
försvinner de över läpparna
innan jag hunnit säga dem.
 
Ibland är det som att någon tänder en ficklampa i en millisekund
och jag kan se mina meningar skrivna på sandbotten
och då måste jag skrika ut dem innan de stiger till ytan och bryts av.
Jag avbryter era dova och dämpade röster
för annars får jag inget sagt. 
 
Vad är det jag vill berätta?
Det är en fråga.
Frågan lyder; är alla överens om, och helt säkra på, att jag fortfarande finns?
Det är nämligen ganska svårt med självbilden här nere i mörkret. 
#thingsilostandleftinthewoods

Slösa allt.

 

Alla mina utsikter är tinnar och torn och jag tar stora hungriga tuggor Disneyslott och sparar bara källarhålen så att jag kan dansa där om nätterna. Allt som egentligen inte är något, bara fickor i verkligheten. Antimateria. Slösa allt med en gång, spara ingenting. Ta inga fångar. Fastna inte i källaren. Glöm inte att börja om. Glöm inte att äta dina dagliga drakvaktade dragbryggor. 

1

7AM DROP.

 
Det borde finnas ett ord för när man står på dansgolvet och väntar på basen - och den uteblir. Musiken byggs sakta upp och precis när man tror att drop:et ska komma, kommer det ett break eller cut och sen börjar det om från början. Det är en kombination av frustration och förtjusning, för man vet att det antagligen kommer att bli ännu fetare när det väl händer. Men ändå, den känslan. Kan det finnas ett ord?
 
Det här ligger jag och tänker på när jag stirrar in i det kompakta mörkret ute på Björhövda. På vägen ut har vi bromsat för igelkottar, älgar, katter och hästar och pratat med dem, varenda en och kallat dem alla för grisen. Vi gör planer, för helgen och livet och ibland känns det så fint allting att jag måste börja gråta i förväg. Liksom ta ut lyckan i förskott. Men det är lika bra, då är man i alla fall glad en gång. 
 
Efter tjugo minuter av att stirra in i svärtan händer flera saker samtidigt. För det första inser jag att det faktiskt inte är dimmigt, det är mina ögon som inte är vana vid att fokusera på långt avstånd i allmänhet och evigheten i synnerhet. Det krävs en ansträngning för att skärpa bilden och nu bestämmer jag mig för att låta bli. Om jag bara slappnar av bildas det mönster över hela natten. För det andra har stjärnorna som lyste med sin frånvaro (pun intended) trätt fram ur dunklet och lyst upp hela Vintergatan. "Ditåt kan man åka i all evighet och dö innan man kommit fram" säger Bex där vi ligger på rygg på bryggan och vi börjar skratta och kan inte sluta. Det är kul för att det är lika delar sant och absurt. Precis då hörs ett illtjut från Sanna och rakt ovanför oss flyger en liten meteor in i vår atmosfär och brinner upp framför våra ögon. Sen en till och ytteligare en. 
 
Utan att jag ens lagt märke till det har Otto också kommit till ro och vaktar stilla alla fiskar som tittar upp över ytan, också för att kolla på stjärnor utgår jag från. Han är knäpptyst och knäppstilla och det är som att han förstår att det är viktigt. När vi kollar på klockan efter vad vi tror är tio minuter har det gått nästan en timme. Vi är kalla men omstartade. Tankarna har äntligen lugnat sig och alla ljud har blivit perifera. Vi börjar om. Värmer upp oss sakta i bastun, sover drömlösa sömner och när vi vaknar på morgonen kommer äntligen drop:et. Vi slänger oss i det salta vattnet och låter hjärtats bas dunka högt. Förlösning. Vi kommer att orka ännu en måndag. Det borde finnas ett ord för den känslan också. 
7AM DROP - Andy Cato - Björhövda - Perseiderna