Dom bästa orden.

Det finns en regel som säger att du som skåning måste backa andra skåningar genom att skorra extra mycket på rrrrr:en när ni ses i offentliga icke-skånska miljöer, aktivt side-eya alla som pratar om att Skåne ska grävas loss från Sverige samt att du måste lyssna på alla radioprogram med skånska pratare. Vilket alltså är alla radioprogram.
 
Det finns dessutom en till regel som säger att om Sandra Beijer tipsat om något på sin blogg så måste du lyssna/läsa/titta på det omgående för att inte vara hopplöst bortkollrad i samtliga diskussioner i din närmiljö, om din närmiljö råkar vara Stockholms innerstad. Av dessa två anledningar, samt en tredje som jag återkommer till sen, lyssnade jag på Emil Jensens Vinterprat på väg till jobbet imorse. 
 
Att lyssna på Emil Jensen är som att låta en skånsk honungsstämma ge dig en guidad tur genom dina känslor. Det känns som att äta glass när du har halsbränna, som att ta en varm dusch när du är bakis, som att glida ner i ljummet Mälarvatten efter att ha legat på en solig och lite sticksig klippa.
 
Det är det yttersta beviset på hur vårt känsloliv hänger ihop med våra tankar och reaktionerna blir rent fysiska. Jag skrattade högt, hummade igenkännande för mig själv och kände bokstavligt talat hur luften sögs ut ur lungorna innan jag till slut började gråta. Det var som en hundraprocentig uppvärmning av själen (själven) och jag kände mig som så himla mycket mer människa när jag lyssnat klart. Ett bättre betyg kan jag knappast tänka mig.  
 
Emil Jensen har de bästa orden, de regnar ner på en som ett sommarregn, först med stora tunga droppar och sen som smattrande spikar. Och det är såklart den tredje anledningen till att man ska lyssna på hans Vinterprat. För att det är briljant, för att han är en fantastisk poet, för att livet ganska ofta är hur man väljer att använda orden.
Emil Jensen - Vinter i P1 - Vinterprat

Far and away.

I flera dagar nu har jag satt mig ner för att skriva en recension av konserten i fredags och misslyckats på grund av livet i allmänhet och min dåliga planering i synnerhet, men under ett besök hos frisören hann jag äntligen fundera lite kring min upplevelse i lugn och ro. 
 
"Far and Away" var Radiosymfonikerna, under ledning av Charles Hazlewood, som spelade musik från de största sci-fi- och fantasyfilmerna/TV-serierna/Spelen. Första akten sci-fi, andra fantasy och hela konserten presenterades på ett humoristiskt och informativt sätt av Orvar Säfström som är känd från TV. Jag var lite korkad och tog inget program så jag minns inte exakt vilka stycken de spelade men det var från alla produktioner man (som nörd) älskar såsom Star Wars, Star Trek, LOTR, Harry Potter, Conan Barbaren, Serenity, Aliens, Narnia och så vidare. 
 
 
Det är ju speciellt att lyssna på filmmusik eftersom det finns så otroligt mycket känslor och associationer bakom vilket gör att det blir personligt direkt. Jag kom på mig själv med att försvinna bort i tanken ibland och tänka på olika scener både ur filmerna och mitt liv, och runt om i salen kunde man höra folk som hummade med, uttryckte medhåll och på det stora hela rycktes med och bidrog till att konserten blev snudd på interaktiv vilket kändes jätteroligt. Rent musikaliskt lät det jättebra, jag är såklart inte kompetent nog att göra en nogrannare bedömning än så men det var inget jag störde mig på i alla fall och då blir det ett gott betyg i min bok.
 
Det roligaste, tyckte jag, var att se hur ung och blandad publiken var. Jag konsumerar ju en hel del kultur och ofta upplever jag att besökarna är ganska gamla och det håller ju inte i längden om vi ska hålla våra traditioner levande. Det är ett otroligt smart sätt att locka en eftertraktad målgrupp och generellt måste jag säga att Berwaldhallens konstnärliga ledare (heter det ens så?) känns kloka. De har ofta evenemang och arrangemang som kompletterar den klassiska repertoaren och blandar populärkulturen med den mer traditionella på ett vettigt och roligt sätt. 
 
Jag har för mig att det här är ett återkommande event och jag kan verkligen rekommendera att ni tar er dit nästa gång det blir aktuellt. 
Berwaldhallen - Far and away - Orvar Säfström - Radiosymfonikerna

Suicide Squad

Jag var på bio och såg Suicide Squad häromdagen, totalt ignorerandes det faktum att den fått usel kritik, or so I've heard. Jag har faktiskt inte läst någon recension än men jag kan nog lista ut vad de handlat om. 

Problemet med Suicide Squad är att storyn var tunnare än vatten. Inte en enda gång, under hela filmen, tyckte jag att något alls av det som hände var rimligt, eller ens troget den värld filmen utspelade sig i. Jag är lite osäker på om det fanns en handling eller om de bara hade länkat en rad slumpvis utvalda klipp. 

Karaktärerna var för det första för många, jag skulle inte kunna räkna upp eller namnge alla ens om jag försökte och för det andra så var de dessutom för otydliga, det var väldigt oklart vad som egentligen drev dem och varför. Rollistan innehåller ett antal duktiga skådespelare men de har faktiskt ingen chans att göra något värdigt av det här usla manuset.

Den enda karaktär jag egentligen verkligen gillade var Letos joker och han är inte ens med i filmen så det är superoklart varför han är med i trailern så mycket. Skådespelarwise gillade jag Margot Robbie och att hon inte himlade med ögonen så hårt att de fastnade i hjärnan när hon fick manus och kostym är det verkliga beviset på en enastående skådespelartalang. 

MEN, och nu kommer det en rejäl brasklapp här. Jag struntar i att filmen var dålig för jag hade kul ändå. Lite för att jag gillade soundtracket och mycket för att jag såklart har ett privilegie som gör att jag lätt kan nöja mig med att sitta med enbart 3D-glasögonen på, och lägga genusglasögonen åt sidan ibland, för att jag, som kvinna, finns representerad i andra sammanhang.

Suicide Squad får, rent filmmässigt, en filmklappa av fem möjliga. Som tidsfördriv en seg kväll så kanske den når upp till tre filmklappor ändå. Men ja, det finns ju andra filmer att titta på här i världen.  

Jared Leto - Margot Robbie - Suicide Squad