Tre recensioner och en begravning.

 
Förra veckan frågade Hanna mig om jag ville följa med och kolla på ett band som heter Moon Taxi, jag hade aldrig hört talas om dem innan men tackade ja av tre anledningar. Anledning ett, Hanna - såklart. För det andra hade hon blivit erbjuden biljetterna gratis och gratis är mitt favoritpris på tvivelaktig kultur, tvivelaktig i den meningen att jag inte har någon koll på vad jag gett mig in på. Och sist av allt har jag ju som filosofi att i stort sett alltid tacka ja till saker jag inte gjort förut för att inte mentalt stelna ihop till en liten foliehatt och plötsligt börja rösta på Sverigedemokraterna. Det vill säga; jag är villig att pröva allt minst en gång. 
 
Nåväl, musiken kan väl bäst klassas som poppig indierock med lite countryinflusenser, jag tyckte att det lät som en blandning mellan Kings of Leon, the Zutons och Edward Sharp and the Magnetic Zeros och jag vill påstå att det lät helt okej för sin genre. Trots att det var deras sista på Europadelen av turnén (eller kanske precis därför), det var halvtomt i lokalen (Kägelbanan) och trots att publiken inte riktigt verkade känna till dem hade de bra energi och kändes uppriktigt glada över att få spela. Deras framträdande var genuint och när publiken helt misslyckades att sjunga med i den förväntade allsången klarade vi oss från skamsköljning eftersom sångaren tog det med en axelryckning och ett skratt. Rent intellektuellt inser jag att om jag hade hört det här bandet någon gång mellan det att jag var sjutton och tjugotre hade jag antagligen älskat dem men känslomässigt hände det tyvärr absolut inget i mig.
 
Det här fick mig att tänka på ett par andra konsertupplevelser jag varit med om under hösten där jag sett band som tvärtemot betytt ganska mycket för mig genom åren, nämligen Sigur Rós och MEW, och lämnats lika likgiltig. Deras respektive spelningar var på Annexet och i Philadelphiakyrkan och jag gick in med ganska höga förväntningar som tyvärr grusades rätt rejält. Gällande Sigur Rós skulle jag säga att det framförallt berodde på upplägget, Annexet är inte en bra lokal för deras extremt såsiga show och jag tror att om jag hade kunnat sitta ner på typ Göta Lejon eller Cirkus och stirra på deras visuals hade det nog varit en rätt trevlig kväll ändå. Det som verkligen tog knäcken på mig var att de av VÄLDIGT oklara anledningar tog en halvtimmes paus mitt i spelningen... under den halvtimmen hann all den entusiasm jag ändå lyckats uppbåda av rent nostaligiska skäl rinna ur mig lika snabbt som en öl och jag lämnade innan det ens var slut. 
 
Veckan efter var det dags för MEW och den spelningen lämnade mig otroligt förvånad framförallt eftersom det kändes som att den var på låtsas. Med det menar jag såhär och det är nu det blir lite flummigt; alla genrer har sina särskilda koder som dess utövare och lyssnare känner väl till och verkar under. En gång i tiden var jag alltså i allra högsta grad aktiv i skapandet och reproducerandet av strukturen som indierocken verkade under. Kläder, rörelser, språk, dansstil och tillochmed vilken typ av killar jag gillade. Allt det var ju min identitet och kändes helt naturligt för mig där och då, i den kontexten, men skulle kännas superfrämmande idag. 
 
Jag klär mig inte på samma sätt, pratar inte på samma sätt, dansar inte på samma sätt. Jag är en annan, jag konstruerar mig själv annorlunda nu men bandet var detsamma som när jag såg dem för första gången när jag var sexton och det kändes helt apart. Det var som att de hade frusit fast i tiden och som att de inte gjorde en faktisk spelning utan som att de lajvade en spelning. Det låter märkligt men det är det bästa sättet jag kan förklara det på. Jag antar att jag kände så för att jag vet att om jag idag skulle iklä mig den identiteten skulle den inte kännas som en verklig del av mig utan som ett skådespel.
 
Allt det här har fått mig att fundera över vad det är som gör att jag känner en sån distans till vissa saker som innan låg mig så nära och jag tror att jag kommit fram till att det handlar om utveckling, om att jag känner att det inte finns något mer att hämta. Att jag redan känt alla känslor (#allthefeels) jag möjligtvis kan känna i relation till en viss typ av musik. Indiepopen och indierocken är så tätt länkad till mina tonår och tidiga vuxenliv och det var så dramatiskt, som för alla tonåringar, att jag tror att jag maxat känslokvoten helt, jag är klar med det där. Och även om jag fortfarande kan höra musiken med viss uppskattning så väcker den inget i mig, jag känner inte den. Och då tycker jag inte att det finns någon som helst anledning att fortsätta lyssna. Inte just nu i alla fall.
 
Så med det sagt. Tack för allt alla män med gitarrer jag så länge älskade, ni är döda för mig nu. 
MEW - Moon taxi - Sigur Rós

Dom bästa orden.

Det finns en regel som säger att du som skåning måste backa andra skåningar genom att skorra extra mycket på rrrrr:en när ni ses i offentliga icke-skånska miljöer, aktivt side-eya alla som pratar om att Skåne ska grävas loss från Sverige samt att du måste lyssna på alla radioprogram med skånska pratare. Vilket alltså är alla radioprogram.
 
Det finns dessutom en till regel som säger att om Sandra Beijer tipsat om något på sin blogg så måste du lyssna/läsa/titta på det omgående för att inte vara hopplöst bortkollrad i samtliga diskussioner i din närmiljö, om din närmiljö råkar vara Stockholms innerstad. Av dessa två anledningar, samt en tredje som jag återkommer till sen, lyssnade jag på Emil Jensens Vinterprat på väg till jobbet imorse. 
 
Att lyssna på Emil Jensen är som att låta en skånsk honungsstämma ge dig en guidad tur genom dina känslor. Det känns som att äta glass när du har halsbränna, som att ta en varm dusch när du är bakis, som att glida ner i ljummet Mälarvatten efter att ha legat på en solig och lite sticksig klippa.
 
Det är det yttersta beviset på hur vårt känsloliv hänger ihop med våra tankar och reaktionerna blir rent fysiska. Jag skrattade högt, hummade igenkännande för mig själv och kände bokstavligt talat hur luften sögs ut ur lungorna innan jag till slut började gråta. Det var som en hundraprocentig uppvärmning av själen (själven) och jag kände mig som så himla mycket mer människa när jag lyssnat klart. Ett bättre betyg kan jag knappast tänka mig.  
 
Emil Jensen har de bästa orden, de regnar ner på en som ett sommarregn, först med stora tunga droppar och sen som smattrande spikar. Och det är såklart den tredje anledningen till att man ska lyssna på hans Vinterprat. För att det är briljant, för att han är en fantastisk poet, för att livet ganska ofta är hur man väljer att använda orden.
Emil Jensen - Vinter i P1 - Vinterprat

Far and away.

I flera dagar nu har jag satt mig ner för att skriva en recension av konserten i fredags och misslyckats på grund av livet i allmänhet och min dåliga planering i synnerhet, men under ett besök hos frisören hann jag äntligen fundera lite kring min upplevelse i lugn och ro. 
 
"Far and Away" var Radiosymfonikerna, under ledning av Charles Hazlewood, som spelade musik från de största sci-fi- och fantasyfilmerna/TV-serierna/Spelen. Första akten sci-fi, andra fantasy och hela konserten presenterades på ett humoristiskt och informativt sätt av Orvar Säfström som är känd från TV. Jag var lite korkad och tog inget program så jag minns inte exakt vilka stycken de spelade men det var från alla produktioner man (som nörd) älskar såsom Star Wars, Star Trek, LOTR, Harry Potter, Conan Barbaren, Serenity, Aliens, Narnia och så vidare. 
 
 
Det är ju speciellt att lyssna på filmmusik eftersom det finns så otroligt mycket känslor och associationer bakom vilket gör att det blir personligt direkt. Jag kom på mig själv med att försvinna bort i tanken ibland och tänka på olika scener både ur filmerna och mitt liv, och runt om i salen kunde man höra folk som hummade med, uttryckte medhåll och på det stora hela rycktes med och bidrog till att konserten blev snudd på interaktiv vilket kändes jätteroligt. Rent musikaliskt lät det jättebra, jag är såklart inte kompetent nog att göra en nogrannare bedömning än så men det var inget jag störde mig på i alla fall och då blir det ett gott betyg i min bok.
 
Det roligaste, tyckte jag, var att se hur ung och blandad publiken var. Jag konsumerar ju en hel del kultur och ofta upplever jag att besökarna är ganska gamla och det håller ju inte i längden om vi ska hålla våra traditioner levande. Det är ett otroligt smart sätt att locka en eftertraktad målgrupp och generellt måste jag säga att Berwaldhallens konstnärliga ledare (heter det ens så?) känns kloka. De har ofta evenemang och arrangemang som kompletterar den klassiska repertoaren och blandar populärkulturen med den mer traditionella på ett vettigt och roligt sätt. 
 
Jag har för mig att det här är ett återkommande event och jag kan verkligen rekommendera att ni tar er dit nästa gång det blir aktuellt. 
Berwaldhallen - Far and away - Orvar Säfström - Radiosymfonikerna