Persson!

Det kan mycket möjligt vara så att Philip har de jobbigaste trapporna i världshistorien. Jag kan inte sätta fingret på vad det är men man är helt slut när man kommer fram. Det handlar troligtvis om något så enkelt som steglängd och höjd, men hur det än må vara så känner alla likadant. När man då ska upp till Ph så är tre trappor ungefär vad man mäktar med. Enda problemet är att på den tredje våningen bor inte alls Philip, utan det gör Persson. Allas vår nemesis. Man pustar och flåsar och tycker att man borde vara framme, och så Persson! Alltid denna Persson. Det är omöjligt att gå förbi hans dörr utan att väsa detta namn i vredesmod.

Nåväl. Häromdagen pratade jag med mamma i telefon på väg hem och jag fortsätter prata hela vägen upp. När jag äntligen kommit upp och är helt slut så funkar inte min nyckel. Så jag står och lirkar med dörren i vad som känns som en halv evighet innan en isande kyla griper tag i mig. Kan det vara så? Jag sneglar ner mot brevinkastet. PERSSON! Jag hade inte alls gått hela vägen upp. Jag hade bara gått så långt som jag tyckte var rimligt.

Jävla Persson!