Den tysta världen...

...eller inlägget som skulle kunna kallas, "Mamma, det verkar som att vi har nåt gemensamt i alla fall"

I detta nu sitter Ph och svär över IKEA-möbler samtidigt som jag förundras över kamerafunktioner jag inte ens visste att jag hade. Det är kanske inte den festligaste lördagskvällen jag upplevt under mina 23 år men den är ändå fin nog för mig. Philip tycker att jag aldrig pratar, försöker få mig att säga något mer. Påstår att han kan räkna allt jag sagt under kvällen på fem fingrar.  Nu skulle Lena Eriksson få höra. Som hon hatade att jag pratade under lektionerna. Det var aldrig tyst på mig tydligen. Tänk om jag pratade slut alla mina ord när jag var liten. Kanske är det så. Kanske har man en begränsad ordmängd i sitt liv. Då har jag inte många kvar kan jag lova. Detta fick mig hur som helst att tänka på en dikt jag läste för inte så länge sen.

In an effort to get people to look
into each other's eyes more,
the government has decided to allot
each person exactly one hundred
and sixty-seven words, per day.

When the phone rings, I put it
to my ear without saying hello.
In the restaurant I point
at chicken noodle soup. I am
adjusting well to the new way.

Late at night, I call my long
distance lover and proudly say
I only used fifty-nine today.
I saved the rest for you.

When she doesn't respond, I know
she's used up all her words
so I slowly whisper I love you,
thirty-two and a third times.
After that, we just sit on the line
and listen to each other breathe.
- the Quiet World, Jeffrey McDaniel
1