One trick pony.

För att inte Otto (hunden, nedan kallad monstret) ska bli helt skogstokig över att leva hipsterliv på Södermalm, istället för hundliv ute i skogen, brukar jag göra små övningar med honom. I korta ordalag lär jag honom trick som kan komma till användning som partyhöjare och som får mig att framstå som nån slags Cesar Milan. Det är i alla fall syftet. Problemet är bara att monstret, i sin iver att behaga/på snabbast möjliga sätt sluka de små illaluktande godisbitarna, tar fram hela arsenalen på en gång. Det räcker att jag hötter med en godisbit för att han ska göra piruetter åt alla möjliga och omöjliga håll, ligga ner, sitta upp, sprattla på rygg, lyfta på alla tassar och snurra in sig i omöjliga åttor kring mina ben samtidigt som han backar i en cirkel runt mig. Detta förstör ju, tråkigt nog, illusionen av att jag är en episk hundviskare men jag har ju viss försåelse. Han vill klargöra att han inte är en one trick pony liksom. Lika bra att visa upp samtliga skills så att man inte misstas för att vara enfaldig.
 
Lite som när man är i ett nytt förhållande. Aldrig har man väl varit mer kompetent som människa och intresserad av urtråkiga saker som när man försöker vinna en snygg person med fräscha tatueringar och (i mitt heteronorma fall) härligt skägg. Man kan bara hoppas att desperationen inte lyser genom lika mycket som hos monstret och att man går vidare med en gnutta värdighet kvar när den inledande manövern är förbi.
 
Och förhoppningsvis har man då hittat en person att dela sitt liv med som är helt fine med att det bästa trick man kan uppbringa i vanliga fall är högljudda fisar.