Kvällsrundan.

 
Vår runda går runt Södermalm, alltid i skymning. Backe upp och backe ner, på den breda Ringvägen eller Mariabergets kullriga gränder. Stockholm har dragit en suck och varvat ner, genom de öppna fönstrena hörs fotbollsmatchernas segervrål och otaliga sommarpratares stämmor. Vi turas om att ta täten och springer envist genom knottsvärmar, picknick-klungor på väg hem, förbi vingliga cyklister. Livssvärmar. 
 
Vi slutar alltid på Långholmen. Längst ut på hundstranden, bortom staketet finns den perfekta klippan. Jag slänger av mig alla kläder medan Otto tjuter ivrigt i väntan på att jag ska komma ner. Sen väger jag stegen över den varma stenen, ställer fötterna på sjögräs av lenaste siden och hasar rakt ner i den ljumma Mälaren. Jag tar några snabba korta simtag i väntan på att den första chocken ska gå över som sen blir till långa svep när min kropp och vattnet känns som ett. När blodet svalnat och hjärtat slagit av på takten. När andningen gått ner i magen igen ligger jag och guppar stilla medan Otto simmar varv efter varv runt mig.
 
Första rysningen kommer över mig som en våg och då kliver vi upp och jag försöker dra upp shortsen över sandknottriga ben och fötter. På en sekund har vattnet tagit sig genom alla mina kläder men det spelar ingen roll. Vi springer hemåt, längs med Södermälarstrand, till husbåtarnas stilla kluckande. Himlen färgas blodröd och den största regnbåge jag någon sett spänner över oss. Det har inte ens regnat och jag tänker att allt är så perfekt att det nästan blir löjligt. Ironiskt. Som om naturen helt saknade känsla för proportioner eller som om den inte visste att man måste spela lite cool, spara på korten. I alla fall tills jag har telefonen med mig så jag kan fota.